för er är det här skrivet en fredag, för mig; torsdag.

I tisdags tränade jag Krav Maga för första gången, det gick ju lite sisådär. Jag kände mig lite bortkommen och det var lite väl mycket närkontakt för en som stundtals har lite problem med att vara fysisk med folk, oavsett om jag känner dem eller inte. Sen var det ju lite väl mycket "testosteron" och tävlingskänsla, dagen därpå hade jag sinnessjuk träningsvärk i nacken och självfallet resten av kroppen.

Jag blev lite ledsen och ville hem men samtidigt inte för det kommer att vara ÄNNU jobbigare att komma hem till Skåne och sitt gamla (nu tomma) rum innan jag har fått Göteborg att kännas som mitt hem numero dos i alla fall. Så september ut är jag självmant tvingad att stanna här. Jag tror det blir bra det också, men i onsdags kände jag inte så.

I morse ville jag inte till skolan alls, jag hade ingen aptit, ingen ork/lust till något annat än att sova och allt och alla var fel. Träningsvärken var kvar.

Jag åkte in ändå, gick på en något rörig lektion och längtade efter någon att spy galla på, att ha någon att hata med är fett underskattat. Man behöver inte hata allt/alla eller hela tiden men lite hat är hälsosamt, samma sak som att det inte alltid är en negativ känsla/sak att bli arg. Jag tycker att det är bra, sen kan man ju reflektera över varför man blir arg och HUR man ska hantera det på ett bra sätt men att BLI arg är bra. Att kunna känna "rena" känslor är bra.

Men ja, åt med folk som man försöker lära känna, kom hem och kände mig tom. Nedstämd. Ensam. Tjejen jag bor med (vet inte hur sugen hon är på att jag skriver hennes namn här direkt - håll tillgodo) kom hem en sväng och spelade piano - som en gud, alltså hon är SÅ bra! - och gick igen. Jag ville inte träna, inte äta. Åt ändå. Och gick till spårisen och 40 min senare står jag utanför lokalen och tänker att "Nu jävlar kör vi så att jag kan bestämma mig sen om jag ska betala massa pengar för det här!" och blev hälsad på när jag gick in. Så lite som betyder så mycket. En nick av erkännande, ihågkommande. Betyder guld ska ni veta.

Jag körde, var lugnare, ärlig och sa att jag ville ta det långsamt första gången så att rörelsen blir rätt innan man kör på.

Var inte lika "rädd" för kroppskontakt, körde på. Så jävla skönt, var två tjejer till där och jag hoppas att de kommer igen. Kände mig inte lika bortkommen, mer trygg, mer ok för nu visste jag vad som väntade. Mycket kroppskontakt, att det inte är direkt skönt när någon trycker ner ens huvud mot deras bröstkorg och knäar mitsen man håller för mage och skrev, men att det inte är obehagligt längre. Bra liksom.

Sen började det ömma under fötterna, som att man har små blåsor (vi är barfota på matta) och tänkte inte så mycket på det, sen börjar det göra ont i ena stortån (eller, undersidan av stortån precis innan tån övergår i fot-inte alls flummigt.) så jag tittar efter. Blod. På hela tåns undersida. Och svider gör det. Jag går av, får hjälp, duschar av tassen och plåstrar om. Sitter en kvart, väljer och gå upp och försöka lite utan att stödja på tån. Då ska vi göra armhävningar. Jag gör dem, på ett ben så att säga och kände mig som Navy Seals. Jag hatar armhävningar. Sen gjorde vi lite annat och slut, duscha skiten och halta därifrån. Åka spåris. Känna mig jävligt nöjd med hur bra det kändes. Och hur underbart det var när tränaren (som är man) säger till oss att det är för mycket musklande, för mycket tävlingstänk bland killarna. Åh. Underbart. Humor.

Bästaste "sambo" - det är vi ju, eller jag är inneboende men ändå  - mötte mig i djävulstrappan. 

Hade jag inte hört vad som har hänt vid den trappan (rån osv) så hade jag bara tänkt "h vilken jävla helveteskonstruktion" men nu när man vet - även fast det var typ lite mer än ett år sen tror jag...- så finns det i bakhuvudet att trappan är ond på natten/kvällen.

Well. Nu ska jag väl sova som alla andra vettiga studenter som han skit för sig i morgon. 

Jag känner mig nöjd med dagens prestation. 

Peace off murps!

/H

sillen simmar igen.

Jag antar att en presentation är rimlig.
Hanna heter jag, är göteborgare sen i lördags då jag flyttade från Skåne och mitt första och tills nyligen enda hem. Det var skitjobbigt och det är det fortfarande, jag saknar mina föräldrar, huset, folk och fä.
Jag pluggar en kurs om antikens historia på GU och funderar på vad mitt nästa steg i livet ska vara - vad vill jag bli, vem vill jag vara?

Presentationer är tråkiga. Jag har ganska dåligt lokalsinne när jag är hemma i Skåne, då har jag bott i samma stad i hela mitt liv och nu ska jag lära mig en ny stad som har ca 500 000 invånare i centrala Götet. Murp.

Nu är den här presentationen slut.
Bloggen har för övrigt inte skrivits i sen 2010 - be fair.

Jag tränade Krav Maga igår för första gången, det var minst sagt intensivt. Vi var TVÅ (2) tjejer bland massa snubbar i alla åldrar och storlekar, i en kontakt"sport", shit's gonna be tough. Och en del snubbar blev lite för allvarliga och jag fick lite smällar som skulle till min axel men landade på kind-området istället, siktar som KRATTOR gjorde de snubbarna. Då blev det lite konstig stämning och första, andra och tredje impulsen var att pungsparka satan ur dem men nej, det gjorde jag inte. Gillar att snubbe 1 som blev lite för intensiv bad om ursäkt första och tredje gången han träffade ansiktet men andra gången (då det faktiskt gjorde lite ont) sa han inget. Och så tittar man ju folk i ögonen hela tiden och det kan bli rätt så intensivt och ibland lite läskigt. Men det var några snubbar (män) som var vettiga. Som man kunde gå igenom övningen med långsamt först så att det blir rätt och som inte var så slagsmålskåta. I övrigt var det mentalt påfrestande att omvandla alla rörelser till vänsterhänt/fotade. Jag är ju "tvåfotad" och samma med händerna så när en högerhänt står fel KÄNNS det fel men för mig så känns det ändå helt ok. Så jag byter mellan höger/vänstersätt och blandar ibland, men det är ju fel för balansen och slagkraften blir knasig då.
Idag är jag så mör att jag typ inte vill göra annat än att ligga ner och se på film. Men jag blev väckt av grannen ovanför, hans barn var u
ppe och skrek, sprang runt och grät, jag borde ändå inte sova längre. Drömde konstiga saker som att "vaktmästaren" i byggnaden kom in och flyttade på saker utan att be om lov och utan att ursäkta sig för olaga intrång och med honom kom en kvinna som bodde med sin vuxna son (ni vet typen) och dennes kompisar (de kom också in) och ville bli tillsammans med mig och tjejen jag bor med och allt var så stört.

MÖRP VART HITTAR MAN VÄNNER I EN STAD DÄR MAN INTE KÄNNER MÅNGA?

Det är sol här nu och jag ha skog som utsikt. Det är najs, och jag dödar spindlar som en ninja.
Strålande sillar!
/ H

inget kommer

Sitter med håret i flätor och vet inte riktigt vad jag ska skriva, kanske inte borde skriva någonting alls.

Ja, det är sånt här jag gör. Det kommer verkligen inte fram någonting. Så jag kan väl avsluta detta groteskt långa inlägg med att säga att jag tar mitt sista klassfoto i morgon och ska se ut som Princess Leia. Oh yes, she did.

/ H

Salt lakrits

-
Jag är nog en rekarnation av en kärring från 20-talet. Eller en ascool brud från 70-80 talet, hellre det senare. Jag vill inte att saker ska förnyas mer, alltså inte mer avancerade tekniska prylar. Fan, microvågsugnar är fortf. ett mysterium för mig - vi har ingen hemma och jag förstår inte det egentliga värdet i att ha en heller. A, det går fortare; VARFÖR måste allt gå så jävla snabbt? Man kan äta när man vill; a men HUR JÄVLA BRA ÄR DET och ät med din familj istället, så att alla samlas och pratar vid matbordet.
Jag vill inte ha trådlöst internet, fint att folk kan välja men jag vill inte ha det och jag tycker inte att det på något sätt bör ses som annorlunda, inte heller vill jag att det ska vara ett inofficiellt krav nu när vi fått bärbara datorer från skolan - så att man kan logga in på hemmaplan också. Tycker att man borde slopa hela idén med bärbara datorer till elever/betyg från 6an. Det här med bärbara datorer är så orimligt, ja det är faktiskt EXAKT vad det är; riktigt jävla fucking orimligt. Jag vill hellre ha fler lärare (och ett estettorg, ingen jävla vänthall) än en dator.
Jag blir så trött och känner mig och en gammal tant som säger att "det var bättre förr" och som är emot all sorts av ny/uppdaterad teknik - tro mig; jag är inte det. Men fan, jag förstår inte meningen. Hela vårt jävla samhälle (världen över) håller på att bli/är ett jävla teknikcenter, som dehumaniserar oss och gör oss till robotar utan känslor. Och när "roboten" går sönder och mår dåligt kommer KBT-psykologerna in och lagar/ byter beteende För inte fan lagar de, de ser bara det synliga felet, sätter dit skruven som föll av och UT OCH JOBBA igen. Inte se inåt, inte se djupt, bara snabbfix, två komponents snabblim och så klart.

Fan, jävla helvete- Nu måste jag plugga. Vi ses i dimman. Jag känner att drömmarna är bättre än verkligheten, även mardrömmarna, det är bara så att när man vaknar upp känns det som man fortfarande är i en.
/H

yeaaah

" läser skånepartiet, sd o alliansens valinfo o väntar på undergången, eller rättare sagt, dagen då Sverige än mer förlorar greppet om allt vi internationellt är kända o stolta över, välfärd, jämlikhet, sjukvård, integration, kvinnofrågor, allemansrätt etc...alla självklarheter o rättigheter vi varit uppväxta o bortskämda med, snart är de borta. Ännu ett populistiskt/borgeligt styrt land i Europa?...nej tack. Just det, tack alla förstagångsväljare för att vara de superegoister som ni verkar vara och röstar på Alliansen. Ni måste haft en dålig barndom med allt Sossestyre, usch inga gratis skoldatorer, istället fick ni lärare som ville hjälpa er med er utbildning, nu kan ni ju försöka lösa det själva via något snabbkommando, tror der är ctrl / alt / delete typ. Snart kommer det pedagog appar till iphonen också då åker alla lärare och eleverna för en gratis iphone istället."
- Citat från J som säger precis vad jag tänker. Tack.

För övrigt har jag haft en fruktansvärt bra dag på "Världens Nyaste IKEA" - min trä och metallgrupp/klass var där och skulpterade. Vi gjorde en giraff och den är jättesöt :)
Nu ska jag dra.... Plugga lite./H

.
.
I want you to hit me as hard as you can.
.
.

lögn, ärlighet, vänskap = ett nytt inlägg.

Jag ska vara ärlig. Bloggen ser ut som fan, jag vet och förlåt.
Det här med ärlighet är nog lite underskattat (och stundtals fruktansvärt överskattat), men i alla fall när det gäller kommentarer. Nu menar jag inte att man ska säga "du ser ut som fan" när ens vänner frågar om de ser bra ut, men små saker som "jadå, du ser helt okej ut, men du kanske ska ta bort sjalen för blablabla" funkar ju och ibland ( i mitt fall) är det saker som man på något sätt behöver höra för att inse att man kanske skulle skippat vadfandetnuär. Men vill man fortsätta ha vadfandetnuär så får man ju också kunna säga det-- Bah, fluminledning.
Vad jag egentligen ville komma till är detta; när jag säger saker till mina vänner som typ "fast du är ju jätteduktig på det/ du ser fin ut/whatever komplimang" så menar jag det. Jag har aldrig förstått det här "åh jag är så fet!" - "NEJ DET ÄR DU JU INTE; JAG är så mycket fetare" typ, fast man inte alls tycker det. Vem vill ge sig själv pissigt självförtroende medvetet liksom.
Jag tycker om att ha vänner som inte alltid håller med en, som säger emot och som påpekar när man har synligt snor i näsan. Som kan säga, "fast du, du har inte samma mängd ögonskugga där, ska jag fixa det?" eller som kan säga att man är en skön människa utan att det är lögn och förbannad dikt från deras perspektiv. Eller som kan säga att de själva är sköna människor. Säga bra saker om sig själv är inte detsamma som att skryta, det är inte något "IN YOUR FACE" i det. Jag har märkt att jag ofta kan säga bra saker om mig själv när jag är med andra och än så länge skryter jag inte, jag tycker om mig själv bara.
Visst finns det dagar då jag ogillar mig själv och visst blir jag ledsen, bl.a för att jag är en jävla mes för att jag höll på att svimma senast jag skulle ta blodprov (jag fick hämta mamma -fast jag är 18 och borde fixa det själv- och så gick det bra att suga ut blod från mina vener, dock blev jag stungen 3 gånger och ser nu ut som en crackhora med världens blåmärke i armvecket.) och för andra saker som har med mig själv och folk omkring mig att göra men så är det ibland. Det är sånt jag gör.

Jag träffade Klara igår - min sommar har för övrigt typ gått i hennes tecken, men det känns fint- och det var tänkt att vi skulle bada, nu blev det inte så. Vi satt på Råå, åt godis, drack läsk och jag läste högt ur någon skvallertabloid som jag köpt - för att det är sånt vi gör ibland. Köper Cosmopolitan och skrattläser sexspalterna, sexhoroskopen och trendsidorna (med sexanspelningar) - kollar på skitfilm fast vi vet att det är en skitfilm och kommenterar sönder den, just för att det är en skitfilm. Men i alla fall så gillar jag att umgås med henne, att prata med henne. Hänga med Klara och Annie är fint, jag är alltid glad när jag säger hejdå och det håller i sig, kanske för den här ärligheten, humorn, att känna sig hel och för att luften är fri och man kan prata utan att bli dömd.
Jag har en del vänner som är sådana, de är som ljusa färger på en grådaskig bakgrund. De är inte många men de är mer värdefulla än alla andra.
Jag kan prata om ensamheten man kan känna inom sig när man är i ett rum fyllt av vänner, kan få höra andra berätta om ensamheten. När man bara kan höra "jag fattar vad du menar" efter att man berättat något man trodde man var helt ensam om att känna. Något man inte velat säga högt ifall att någon tycker att man är konstig men som man ändå måste få säga HÖGT, till någon annan. Och när man tagit det där steget och får höra att personen förstod, kan känna igen sig eller bara finner det rimligt att människor kan känna/tänka på det sättet.
.
Det händer att jag ljuger ibland. Överdriver eller underdriver när jag berättar något, "glömmer" att berätta att jag nästan kissade på mig av rädsla eller nervositet, lägger till något litet.
Ibland kan jag komma på mig själv med att fortsätta på en historia på något som inte ens hänt, och det är nästan så att jag övertalar mig själv att det jag säger är helt sant, fast jag lagt till en del. Jag är fruktansvärt bra på att ljuga, när man själv tror på det man säger fast man vet att det är lögn och med nästa lögn låter det så sant i ens egna öron att man tänker "men så måste det ju ha varit..." - då är man bra på att ljuga. Vet inte varför det kommer så lätt för mig, historier - är dock glad för det, för min fantasi. Mindre lycklig över det faktum att jag ljuger - men jag försöker göra det mindre, blir mer sann mot mig själv och andra.
bah, Flummigt avslut.

Summan av kardemumman; jag ljuger ibland för mycket men jag försöker hejda mig. Har dock en jävla fantasi som jag bara anser typ ÄR jag. Har vänner som är underbart ärliga och som jag inte skulle fungera utan. Jag är en person som inte ger komplimanger för att man "ska göra det" till sina vänner utan för att jag tycker det på riktigt. Jag brukar säga "jag säger inte det här för att vi är vänner utan för att jag faktiskt tycker det..." men ja, så funkar jag.

Nu ska jag kila och kolla på The Matrix eller någon ny film med killen från The Trotskij och Nicholas Cage... SMELL!
/Hannushka