för er är det här skrivet en fredag, för mig; torsdag.

I tisdags tränade jag Krav Maga för första gången, det gick ju lite sisådär. Jag kände mig lite bortkommen och det var lite väl mycket närkontakt för en som stundtals har lite problem med att vara fysisk med folk, oavsett om jag känner dem eller inte. Sen var det ju lite väl mycket "testosteron" och tävlingskänsla, dagen därpå hade jag sinnessjuk träningsvärk i nacken och självfallet resten av kroppen.

Jag blev lite ledsen och ville hem men samtidigt inte för det kommer att vara ÄNNU jobbigare att komma hem till Skåne och sitt gamla (nu tomma) rum innan jag har fått Göteborg att kännas som mitt hem numero dos i alla fall. Så september ut är jag självmant tvingad att stanna här. Jag tror det blir bra det också, men i onsdags kände jag inte så.

I morse ville jag inte till skolan alls, jag hade ingen aptit, ingen ork/lust till något annat än att sova och allt och alla var fel. Träningsvärken var kvar.

Jag åkte in ändå, gick på en något rörig lektion och längtade efter någon att spy galla på, att ha någon att hata med är fett underskattat. Man behöver inte hata allt/alla eller hela tiden men lite hat är hälsosamt, samma sak som att det inte alltid är en negativ känsla/sak att bli arg. Jag tycker att det är bra, sen kan man ju reflektera över varför man blir arg och HUR man ska hantera det på ett bra sätt men att BLI arg är bra. Att kunna känna "rena" känslor är bra.

Men ja, åt med folk som man försöker lära känna, kom hem och kände mig tom. Nedstämd. Ensam. Tjejen jag bor med (vet inte hur sugen hon är på att jag skriver hennes namn här direkt - håll tillgodo) kom hem en sväng och spelade piano - som en gud, alltså hon är SÅ bra! - och gick igen. Jag ville inte träna, inte äta. Åt ändå. Och gick till spårisen och 40 min senare står jag utanför lokalen och tänker att "Nu jävlar kör vi så att jag kan bestämma mig sen om jag ska betala massa pengar för det här!" och blev hälsad på när jag gick in. Så lite som betyder så mycket. En nick av erkännande, ihågkommande. Betyder guld ska ni veta.

Jag körde, var lugnare, ärlig och sa att jag ville ta det långsamt första gången så att rörelsen blir rätt innan man kör på.

Var inte lika "rädd" för kroppskontakt, körde på. Så jävla skönt, var två tjejer till där och jag hoppas att de kommer igen. Kände mig inte lika bortkommen, mer trygg, mer ok för nu visste jag vad som väntade. Mycket kroppskontakt, att det inte är direkt skönt när någon trycker ner ens huvud mot deras bröstkorg och knäar mitsen man håller för mage och skrev, men att det inte är obehagligt längre. Bra liksom.

Sen började det ömma under fötterna, som att man har små blåsor (vi är barfota på matta) och tänkte inte så mycket på det, sen börjar det göra ont i ena stortån (eller, undersidan av stortån precis innan tån övergår i fot-inte alls flummigt.) så jag tittar efter. Blod. På hela tåns undersida. Och svider gör det. Jag går av, får hjälp, duschar av tassen och plåstrar om. Sitter en kvart, väljer och gå upp och försöka lite utan att stödja på tån. Då ska vi göra armhävningar. Jag gör dem, på ett ben så att säga och kände mig som Navy Seals. Jag hatar armhävningar. Sen gjorde vi lite annat och slut, duscha skiten och halta därifrån. Åka spåris. Känna mig jävligt nöjd med hur bra det kändes. Och hur underbart det var när tränaren (som är man) säger till oss att det är för mycket musklande, för mycket tävlingstänk bland killarna. Åh. Underbart. Humor.

Bästaste "sambo" - det är vi ju, eller jag är inneboende men ändå  - mötte mig i djävulstrappan. 

Hade jag inte hört vad som har hänt vid den trappan (rån osv) så hade jag bara tänkt "h vilken jävla helveteskonstruktion" men nu när man vet - även fast det var typ lite mer än ett år sen tror jag...- så finns det i bakhuvudet att trappan är ond på natten/kvällen.

Well. Nu ska jag väl sova som alla andra vettiga studenter som han skit för sig i morgon. 

Jag känner mig nöjd med dagens prestation. 

Peace off murps!

/H

sillen simmar igen.

Jag antar att en presentation är rimlig.
Hanna heter jag, är göteborgare sen i lördags då jag flyttade från Skåne och mitt första och tills nyligen enda hem. Det var skitjobbigt och det är det fortfarande, jag saknar mina föräldrar, huset, folk och fä.
Jag pluggar en kurs om antikens historia på GU och funderar på vad mitt nästa steg i livet ska vara - vad vill jag bli, vem vill jag vara?

Presentationer är tråkiga. Jag har ganska dåligt lokalsinne när jag är hemma i Skåne, då har jag bott i samma stad i hela mitt liv och nu ska jag lära mig en ny stad som har ca 500 000 invånare i centrala Götet. Murp.

Nu är den här presentationen slut.
Bloggen har för övrigt inte skrivits i sen 2010 - be fair.

Jag tränade Krav Maga igår för första gången, det var minst sagt intensivt. Vi var TVÅ (2) tjejer bland massa snubbar i alla åldrar och storlekar, i en kontakt"sport", shit's gonna be tough. Och en del snubbar blev lite för allvarliga och jag fick lite smällar som skulle till min axel men landade på kind-området istället, siktar som KRATTOR gjorde de snubbarna. Då blev det lite konstig stämning och första, andra och tredje impulsen var att pungsparka satan ur dem men nej, det gjorde jag inte. Gillar att snubbe 1 som blev lite för intensiv bad om ursäkt första och tredje gången han träffade ansiktet men andra gången (då det faktiskt gjorde lite ont) sa han inget. Och så tittar man ju folk i ögonen hela tiden och det kan bli rätt så intensivt och ibland lite läskigt. Men det var några snubbar (män) som var vettiga. Som man kunde gå igenom övningen med långsamt först så att det blir rätt och som inte var så slagsmålskåta. I övrigt var det mentalt påfrestande att omvandla alla rörelser till vänsterhänt/fotade. Jag är ju "tvåfotad" och samma med händerna så när en högerhänt står fel KÄNNS det fel men för mig så känns det ändå helt ok. Så jag byter mellan höger/vänstersätt och blandar ibland, men det är ju fel för balansen och slagkraften blir knasig då.
Idag är jag så mör att jag typ inte vill göra annat än att ligga ner och se på film. Men jag blev väckt av grannen ovanför, hans barn var u
ppe och skrek, sprang runt och grät, jag borde ändå inte sova längre. Drömde konstiga saker som att "vaktmästaren" i byggnaden kom in och flyttade på saker utan att be om lov och utan att ursäkta sig för olaga intrång och med honom kom en kvinna som bodde med sin vuxna son (ni vet typen) och dennes kompisar (de kom också in) och ville bli tillsammans med mig och tjejen jag bor med och allt var så stört.

MÖRP VART HITTAR MAN VÄNNER I EN STAD DÄR MAN INTE KÄNNER MÅNGA?

Det är sol här nu och jag ha skog som utsikt. Det är najs, och jag dödar spindlar som en ninja.
Strålande sillar!
/ H

inget kommer

Sitter med håret i flätor och vet inte riktigt vad jag ska skriva, kanske inte borde skriva någonting alls.

Ja, det är sånt här jag gör. Det kommer verkligen inte fram någonting. Så jag kan väl avsluta detta groteskt långa inlägg med att säga att jag tar mitt sista klassfoto i morgon och ska se ut som Princess Leia. Oh yes, she did.

/ H

Salt lakrits

-
Jag är nog en rekarnation av en kärring från 20-talet. Eller en ascool brud från 70-80 talet, hellre det senare. Jag vill inte att saker ska förnyas mer, alltså inte mer avancerade tekniska prylar. Fan, microvågsugnar är fortf. ett mysterium för mig - vi har ingen hemma och jag förstår inte det egentliga värdet i att ha en heller. A, det går fortare; VARFÖR måste allt gå så jävla snabbt? Man kan äta när man vill; a men HUR JÄVLA BRA ÄR DET och ät med din familj istället, så att alla samlas och pratar vid matbordet.
Jag vill inte ha trådlöst internet, fint att folk kan välja men jag vill inte ha det och jag tycker inte att det på något sätt bör ses som annorlunda, inte heller vill jag att det ska vara ett inofficiellt krav nu när vi fått bärbara datorer från skolan - så att man kan logga in på hemmaplan också. Tycker att man borde slopa hela idén med bärbara datorer till elever/betyg från 6an. Det här med bärbara datorer är så orimligt, ja det är faktiskt EXAKT vad det är; riktigt jävla fucking orimligt. Jag vill hellre ha fler lärare (och ett estettorg, ingen jävla vänthall) än en dator.
Jag blir så trött och känner mig och en gammal tant som säger att "det var bättre förr" och som är emot all sorts av ny/uppdaterad teknik - tro mig; jag är inte det. Men fan, jag förstår inte meningen. Hela vårt jävla samhälle (världen över) håller på att bli/är ett jävla teknikcenter, som dehumaniserar oss och gör oss till robotar utan känslor. Och när "roboten" går sönder och mår dåligt kommer KBT-psykologerna in och lagar/ byter beteende För inte fan lagar de, de ser bara det synliga felet, sätter dit skruven som föll av och UT OCH JOBBA igen. Inte se inåt, inte se djupt, bara snabbfix, två komponents snabblim och så klart.

Fan, jävla helvete- Nu måste jag plugga. Vi ses i dimman. Jag känner att drömmarna är bättre än verkligheten, även mardrömmarna, det är bara så att när man vaknar upp känns det som man fortfarande är i en.
/H

yeaaah

" läser skånepartiet, sd o alliansens valinfo o väntar på undergången, eller rättare sagt, dagen då Sverige än mer förlorar greppet om allt vi internationellt är kända o stolta över, välfärd, jämlikhet, sjukvård, integration, kvinnofrågor, allemansrätt etc...alla självklarheter o rättigheter vi varit uppväxta o bortskämda med, snart är de borta. Ännu ett populistiskt/borgeligt styrt land i Europa?...nej tack. Just det, tack alla förstagångsväljare för att vara de superegoister som ni verkar vara och röstar på Alliansen. Ni måste haft en dålig barndom med allt Sossestyre, usch inga gratis skoldatorer, istället fick ni lärare som ville hjälpa er med er utbildning, nu kan ni ju försöka lösa det själva via något snabbkommando, tror der är ctrl / alt / delete typ. Snart kommer det pedagog appar till iphonen också då åker alla lärare och eleverna för en gratis iphone istället."
- Citat från J som säger precis vad jag tänker. Tack.

För övrigt har jag haft en fruktansvärt bra dag på "Världens Nyaste IKEA" - min trä och metallgrupp/klass var där och skulpterade. Vi gjorde en giraff och den är jättesöt :)
Nu ska jag dra.... Plugga lite./H

.
.
I want you to hit me as hard as you can.
.
.

lögn, ärlighet, vänskap = ett nytt inlägg.

Jag ska vara ärlig. Bloggen ser ut som fan, jag vet och förlåt.
Det här med ärlighet är nog lite underskattat (och stundtals fruktansvärt överskattat), men i alla fall när det gäller kommentarer. Nu menar jag inte att man ska säga "du ser ut som fan" när ens vänner frågar om de ser bra ut, men små saker som "jadå, du ser helt okej ut, men du kanske ska ta bort sjalen för blablabla" funkar ju och ibland ( i mitt fall) är det saker som man på något sätt behöver höra för att inse att man kanske skulle skippat vadfandetnuär. Men vill man fortsätta ha vadfandetnuär så får man ju också kunna säga det-- Bah, fluminledning.
Vad jag egentligen ville komma till är detta; när jag säger saker till mina vänner som typ "fast du är ju jätteduktig på det/ du ser fin ut/whatever komplimang" så menar jag det. Jag har aldrig förstått det här "åh jag är så fet!" - "NEJ DET ÄR DU JU INTE; JAG är så mycket fetare" typ, fast man inte alls tycker det. Vem vill ge sig själv pissigt självförtroende medvetet liksom.
Jag tycker om att ha vänner som inte alltid håller med en, som säger emot och som påpekar när man har synligt snor i näsan. Som kan säga, "fast du, du har inte samma mängd ögonskugga där, ska jag fixa det?" eller som kan säga att man är en skön människa utan att det är lögn och förbannad dikt från deras perspektiv. Eller som kan säga att de själva är sköna människor. Säga bra saker om sig själv är inte detsamma som att skryta, det är inte något "IN YOUR FACE" i det. Jag har märkt att jag ofta kan säga bra saker om mig själv när jag är med andra och än så länge skryter jag inte, jag tycker om mig själv bara.
Visst finns det dagar då jag ogillar mig själv och visst blir jag ledsen, bl.a för att jag är en jävla mes för att jag höll på att svimma senast jag skulle ta blodprov (jag fick hämta mamma -fast jag är 18 och borde fixa det själv- och så gick det bra att suga ut blod från mina vener, dock blev jag stungen 3 gånger och ser nu ut som en crackhora med världens blåmärke i armvecket.) och för andra saker som har med mig själv och folk omkring mig att göra men så är det ibland. Det är sånt jag gör.

Jag träffade Klara igår - min sommar har för övrigt typ gått i hennes tecken, men det känns fint- och det var tänkt att vi skulle bada, nu blev det inte så. Vi satt på Råå, åt godis, drack läsk och jag läste högt ur någon skvallertabloid som jag köpt - för att det är sånt vi gör ibland. Köper Cosmopolitan och skrattläser sexspalterna, sexhoroskopen och trendsidorna (med sexanspelningar) - kollar på skitfilm fast vi vet att det är en skitfilm och kommenterar sönder den, just för att det är en skitfilm. Men i alla fall så gillar jag att umgås med henne, att prata med henne. Hänga med Klara och Annie är fint, jag är alltid glad när jag säger hejdå och det håller i sig, kanske för den här ärligheten, humorn, att känna sig hel och för att luften är fri och man kan prata utan att bli dömd.
Jag har en del vänner som är sådana, de är som ljusa färger på en grådaskig bakgrund. De är inte många men de är mer värdefulla än alla andra.
Jag kan prata om ensamheten man kan känna inom sig när man är i ett rum fyllt av vänner, kan få höra andra berätta om ensamheten. När man bara kan höra "jag fattar vad du menar" efter att man berättat något man trodde man var helt ensam om att känna. Något man inte velat säga högt ifall att någon tycker att man är konstig men som man ändå måste få säga HÖGT, till någon annan. Och när man tagit det där steget och får höra att personen förstod, kan känna igen sig eller bara finner det rimligt att människor kan känna/tänka på det sättet.
.
Det händer att jag ljuger ibland. Överdriver eller underdriver när jag berättar något, "glömmer" att berätta att jag nästan kissade på mig av rädsla eller nervositet, lägger till något litet.
Ibland kan jag komma på mig själv med att fortsätta på en historia på något som inte ens hänt, och det är nästan så att jag övertalar mig själv att det jag säger är helt sant, fast jag lagt till en del. Jag är fruktansvärt bra på att ljuga, när man själv tror på det man säger fast man vet att det är lögn och med nästa lögn låter det så sant i ens egna öron att man tänker "men så måste det ju ha varit..." - då är man bra på att ljuga. Vet inte varför det kommer så lätt för mig, historier - är dock glad för det, för min fantasi. Mindre lycklig över det faktum att jag ljuger - men jag försöker göra det mindre, blir mer sann mot mig själv och andra.
bah, Flummigt avslut.

Summan av kardemumman; jag ljuger ibland för mycket men jag försöker hejda mig. Har dock en jävla fantasi som jag bara anser typ ÄR jag. Har vänner som är underbart ärliga och som jag inte skulle fungera utan. Jag är en person som inte ger komplimanger för att man "ska göra det" till sina vänner utan för att jag tycker det på riktigt. Jag brukar säga "jag säger inte det här för att vi är vänner utan för att jag faktiskt tycker det..." men ja, så funkar jag.

Nu ska jag kila och kolla på The Matrix eller någon ny film med killen från The Trotskij och Nicholas Cage... SMELL!
/Hannushka

oteknisk

Jawohl. Jag ändrade lite i bloggens utseende och nu kan jag inte ändra tillbaka, fett tekniska jag är, I KNOW! Men ja, min teori är att allt går med våld, vaselin och envishet, och när det gäller tekniska prylar, fuck instruktionsboken - pilla lite och slå. Har funkat rätt bra för mig, utom när jag råkade förstöra den stationära datorn (som alla använder) för några år sen... eh.



För övrigt var det fetevarmt idag och jag känner mig helt död. Kan vara för att senaste gången jag åt var typ vid 15.00 meeeeeeeeeeeeen jaja, får väl ta en piggelin - för de är ju FULLA med energi.

lol. nu ska jag dra.

"Sir, we found the victim with his penis in a jar of peanutbutter"

"you could say that our victim was fucking nuts."

Enjoy.

HAN STAL OCH RÖKTE PÅ!

Jag läste idag av en händelse (jag plockade upp den från marken, ja - det är sånt jag gör) Kvällsposten, något jag aldrig gör även fast rubriker som "VARFÖR MÖRDADE HON SIN FAMILJ?! - Här får du veta svaret!" (svaret visar sig vara "det kändes rätt" - ett svar jag delvis kan förstå) lockar något, så har jag ett mig fan på att jag ALDRIG ska BETALA pengar för en sådan tidning (med låg moral. höhö.)... Men jag läste den i alla fall och kommer till en "artikel" med megarubriken "OHLYS RAKA SVAR; JAG SNATTADE TILL MIN FLICKVÄN" - och så en bild på mannen i fråga.
Ingressen berättar följande för oss " Han knarkade och stal i sin ungdom. Nu vill han ha ministerpost. V- ledaren erkände flera ungdomssynder i gårdagskvällens *Raka svar med Niklas* ..."
Jag började skratta när jag läste det, att göra en sån stor sak över något en människa gjorde när han var tonåring och sen koppla det till att "se på flummvänstern, alla röker på och snor, jävla kommunistas". LOL.
Han rökte på - OKEJ. Hur många har inte gjort det? Han gjorde det några gånger, javisst men hur har det betydelse för hans vilja av att få ministerpost? Han snattade, alla jag känner har snattat någon gång, hur kan det bli en stor sak? Att de ens tyckte att det var värt att skriva en artikel (som för övrigt är skitdålig) om detta är väl inte direkt förvånande men ändå lite barnsligt. Säkert någon KD:are som kommer bjäbba som faaan och snacka kärnfamiljen och att Ohly är en dålig förebild för ungdomar (och kd ska vara bättre - hur då?). Kan ju känna att ungdomar som har snattat och rökt på etc nog känner MER förtroende för honom eftersom han vet vad vi/de snackar om. Blöh. Jag blev bara så jävla trött när jag läste den, det är lol men ändå inte lol.
Barn snor saker, tar saker och nej - det är kanske inte så bra men om det händer en gång är det väl ingenting att böla för. Shit, han var ungdom, testar på saker - hur gör det honom till en dålig kandidat till ministerpost? Det var säkert någon Moderat som var nazist när han var ung och kastade saker på blattar, varför intresserar sig inte människan för sånt ist?

fack. nu vill jag inte skriva mer.
/ h

Knee deepen

Tja, förkylningen sitter i lite...
Igår när jag skulle gå och lägga mig så skulle jag rulla ner rullgardinen (för att ifall jag inte somnar förrän typ 4 blir jag bara störd och panikstressad om/när jag ser himlen ljusna) och då ser jag hur en hoppspindel kravlar runt på den (rullgardinen) och jag stelnar. "Snälla spindeln", säger jag "snälla, kryp inte hela vägen från fönstret till min säng, jag vill inte döda dig men snälla kan du inte bara stanna precis där du är. Jag vill inte råka svälja dig i sömnen." och så rullar jag ner gardinen med spindeln på andra sidan. Man sväljer 8 spindlar i sömnen varje år (eller är det månad) och bara tanken på att ett kryp (eller något annat levande för den delen) skall krypa in i min mun eller näsa när jag sover och att jag ska "råka" svälja det är bara förkrossande äckligt. Nej, i regel är jag inte en person som skriker när jag ser en spindel eller springer som en galning för att komma iväg från en geting men jag gillar dem inte. Vet att de måste existera för det här fint "kretsloppet" men det innebär inte att jag gillar dem, förstår bara deras existens och kan ju bara leva med det eller hur?

Jag chattar lite med Daniel, som säger att jag har ett bra flyt i mina texter när jag bloggar och käre Daniel, tack. Men jag tycker inte att flyt är något jag har numer när jag bloggar, flyt har jag när jag skriver arbeten ett utkast till noveller (som jag aldrig skriver klart) men vad fint att du tycker det, Daniel, det gör mig glad.

Ha! Jag känner mig som Sylvia Plath, skrivande är det jag har. Jag gjorde ett arbete om henne (Plath) nu i tvåan, där jag skrev vad jag själv ansåg att skrivande var, för mig och för många andra. Skrivande (oavsett noveller, långa berättelser, dagböcker, skönlitterära böcker, dikter, kluddiga stödord eller anteckningar) är som terapi, för mig hjälper skrivandet att få ordning på mina tankar, utveckla mina resonemang och bara komma ihåg eller för att komma vidare. Om något har hänt som är för jobbigt att prata om så kan jag skriva ner det och senare "lägga det bakom mig". Jag menar dock inte att det är såhär för alla eller att jag aldrig kommer att behöva en psykolog (i min framtid) för att jag "kan" skriva, men för mig är det nog. Eftersom jag mår bra av att göra det, det är nog nu. Händer det mig något jobbigt senare i livet kanske jag behöver en psykolog för att kunna komma ut den jobbiga situationen, SE problemet, FÖRSTÅ varför det uppstod, ANALYSERA det och senare kanske GÅ VIDARE, eller hitta en LÖSNING.
Skrivandet är också ett sätt att försöka förstå saker, om jag kan skriva ner det så kanske jag också kan förstå det lättare, om man observerar människor runt omkring sig så kan man se vissa tydliga karaktärsdrag, om man skriver ner dem kan man kanske börja dramatisera i huvudet och på papper. Skrivande kan vara ett sätt att komma BORT från vår verklighet, som vi känner den, och träda in i en annan.
Jag älskar att fantisera om människor, att göra upp korta historier i huvudet om människor man möter på stan, men hon gillar nog att titta på konståkning och så har hon en liten son som gillar nagellack och hon har alltid velat rida och tävla med hästar... Han är i hemlighet homosexuell men vågar inte säga det till sina coola killkompisar som går med kuken före och han brukar gå hem och gråta lite på kvällen...
Jag skriver ner små citat från mina vänner som jag tycker är roliga eller definerar dem eller situationen, små citat från filmer som jag fastnar för och har i min plånbok eller på mobilen, eller i en liten bok jag skriver i.
På fem år har jag skrivit ut 16st böcker, skrivböcker - tankerböcker eller dagböcker. Kalla det vad ni vill, men det är fem år av mitt liv och det är det värdefullaste jag har. Som jag äger. Det är jag under fem års tid, mina funderingar, mina kommentarer till saker jag läst eller hört och mina skumma teckningar som inte klassas som direkt vackra.

Nu ska jag äta, det tog slut här idag.
Ciao.
/ H.

"i had to stir myself from my traditional lingour"

Hej hej,
Sitter här med mitt anställningsbevis/kontrakt framför mig, ska rota fram en penna så att jag kan skriva under alltet, ca 90kr i timmen, det är väl rätt bra ändå?
Fuck yeah, nu var det klart.

Jag bloggar sällan, i vintras/till feb så var det för att jag var upptagen med dejtande (hur DUMT låter inte det?) och sen sa snubben jag dejtade att det är puckat att blogga och jag ljög och sa att jag hade en blogg för "flera år sen men bloggar inte längre..." jag stör mig på mig själv för att jag ljög. Gud, när man såhär i efterhand kollar på det där "förhållandet" kommer man ihåg/på saker som var så väldigt cp. Personen i fråga visade sig förövrigt vara ett litet as, men jag kan känna att det är rätt överspelat nu, har pratat om det många gånger med mina närmaste och ja, det är dags att komma förbi det nu.
Senare var jag bara upptagen av skolarbete och annat tidkrävande...

Corre är i Turkland, Emma i US and A och Annika i England, jag saknar dem.

För övrigt funkar mitt internet sådär bra, Vampire Wars måste "reload" hela tiden, meeeeeeen det är okej.
Igår träffade jag Klarus, trevligt trevligt, hade lite sightseeing i mitt "hood" och så pizza och sådant, inatt mådde jag lite illa, kändes som om huvudet skulle explodera och jag drömde freaky mardrömmar, gick upp och drack vatten, kände mig som en död. Mådde helt enkelt skit, allt var helt overkligt och jag glömde bort massa saker som hände (typ att pappa hade kommit in och pratat med mig och att jag hade svarat...). Pappa väckte mig och jag pratade om mina åkommor.
Det jag har ätit idag är följande 1/3 av ett knäckebröd, en tomat och en macka, jag är inte hungrig på en femöring. WÄH! Känner mig helt störd, mår bättre nu än vad jag gjorde i morse men ändå inte bra. För övrigt ser jag två fåglar som typ parar sig, vilket eh, i sin tur känns lite.... skumt?

Vill bara avsluta med att säga att "The Boat that Rocked" är en av de bästa filmerna EVAH, att jag har köpt den och att jag ÄLSKAR den (samt har sett den typ 7 gånger...).

Tjaråå!/Hanna

These violent delights has violent ends.

Här sitter jag och lyssnar på "seven" - Fever Ray och har ett orimligt humör.
Jag skiter i om någon läser/kommenterar det här, jag behöver bara skriva av mig och min bok ligger någonstans i mitt rum (där jag inte befinner mig för tillfället) och jag har inte lusten att leta efter närmsta papper och penna.

Jag hatar det faktum att folk verkar ha som mål att få mig att bli osäker/må dåligt och tänka att jag är en dålig människa. Jag orkar inte med det, jag är så fruktansvärt jobbigt ärlig nu när jag säger att jag har gråtit fyra gånger inom loppet av fyra dagar, gud vad fint. Jag ville bara springa från skolan idag, och gråta och skrika. Tack för Klara. Hade hon inte ringt mig hade jag nog låst in mig på toaletten. Jag letade efter Annika, men hittade henne inte, jag kände att jag behövde någon som kunde hålla ihop mig. Någon som känner mig sedan väldigt länge. Jag spricker snart, det är inte en lyckokänsla som gör att jag spricker, det är jag själv. Den svarta versionen. Den osäkra, haha. Om man mötte mig på stan skulle man nog inte tro det, all jag håller på att gå sönder och ramla ner i förtvivlan och skoningslös sanning. Kanske om man ser mig i ögonen. Kanske ser man något där, jag vet inte.
Fan vad bra jag är på att ljuga, lite för bra. Det skulle vara fint om jag var lite halvdan på det och någon kunde skrapa på ytan och ta hand om det som faller ihop.

Fan vad emo jag är just nu.

Jag orkar bara inte mer. Nu är det inte längre p-pillerna som får mig att "överreagera" - nu är det verkliga saker. Jag sa idag att alla har sina förmågor, fick frågan vad jag hade och jag kunde inte svara. Vad är jag bra på? Jag är halvdan på rätt mycket, jag har alltid trott och känt att jag är en jävel på att skriva. Men jag har fått det slagit i mitt ansikte x antal gånger, av mina nya lärare som inte uppmuntrar, eller ger konstruktiv kritik. Bara kommenterar formen (ett kommatecken fel där....) - aldrig innehållet. Nu har jag en ny lärare som verkar mer än rimlig, jag tycker om honom. Vet inte om det är för att han inte pratar med oss som om vi är dumma i huvudet (en del har en tendens att göra det - för vi estetelever är ju inte intelligenta, på riktigt.) eller för att han snackar genus, psykodynamisk och marxanalyser. Kan nog vara en kombination.
Suck, jag vill vara bra på något. Som inte är "du lyssnar" eller liknande. Jag vill vara som i nian. Herregud, jag saknar högstadiet. Fan, jag trodde aldrig att jag skulle göra det, när jag väl gick i åttan längtade jag bara därifrån. Sen fick vi en ny SO lärare och nya mentorer. Sen fackade allt sig en gång till och allt blev deppigt igen. men jag saknar det ändå. Jag saknar mina vänner från då. Ja, jag träffar dem lite nu med men inte alls lika ofta och det är inte tillräckligt länge. Det känns som jag är mig själv helt och hållet med dem. Speciellt E, F och A.

För övrigt känns det rätt bull att vara 18. Jag ångrar mig, kan vi gå tillbaka? Jag vill inte bli stor.
Och jag gillar inte när de jag tycker om skiter i mig eller behandlar mig som en slav. Eller försöker att få mig att må dåligt.
Vad är det för mening med att gör något man har rätt till om man känner sig som ett as?

These violent delights has violent ends - W. Shakespear.
/H

Teater.

- Jag har en dröm om att bli advokat, jag har också en dröm om att vara skådespelerska och kunna sjunga. -

Jag kommer precis hem från teatern, som den kulturmänniska jag är - jag och mamma såg "Snövit och de sju miffona". Det var en grym föreställning, ett as-bra manus och ja; det var en av de bästa pjäser jag har sett. Fan, teater är SÅ mycket fetare än bio.
"Snövit och de sju miffona" är inte en familjeföreställning (som det står att den är) eftersom barn i alla åldrar (eller vuxna för den delen) inte förstår allt eller kan hantera allt som händer/sägs/finns som underton. Det var några puckade färäldrar som tyckte att det var rimligt att boka en biljett åt sin 3åriga son och sin 5åriga dotter, som självklart började gråta under de mer "djupa" delarna av föreställningen. Jag hade också gråtit om jag hade varit i den åldern, självfallet gick desa föräldrar då ut med sina barn så det var ju inte direkt ett större problem.
Vad som däremot störde mig var mina "plats-grannar" och jag skall berätta varför; på ena sidan har vi (drumroll) ett par i medelåldern och fördomen för skåningar (ni vet, de som syns på Ullared TV) varav mannen somnade åtaliga gånger samt snarkade som en liten gris. Inte nice. På andra sidan (drumroll again, please) en kille på 8år (kan lika gärna ha varit 10) som ville vara som storebror (14) som satt bredvid och hade mobilen som bästa vän och typ pratade och skulle vara så jävla cool, som man MÅSTE vara på teatern. LOL. Yeah.
MEN jag vill återigen påpeka att föreställningen var jättebra och ja, se den. Jag var nöjd och mer därtill, applåderade stående och ni fattar.

Nu ska jag segla på nätet och leta efter t-shirt med DaftPunk tryck, oh yeah!
- fak åff!
/Hannushka

Watch out boys - she'll chew you up!

.
Jag är jävligt trött på att bli förd bakom ljuset, är jävligt lack på att alltid förlora något när jag står upp för mina åsikter/principer. Det börjar bli tröttsamt, och penalister har jag fått nog av, snart vankas det en anmälan. Ja, jag är seriös.

Men det här med att bli lurad, att inte få veta saker, att misstänka ett läckage av ens hemligheter eller saker man bara berättar men som underförstått inte ska föras vidare, det är inte kul. Jag tycker att det är konstigt att en del personer är så djävulskt dåliga på att läsa sina vänners kroppsspråk och inte fattar att en del saker stannar mellan dessa 4 ögon, om man inte säger det till dem.
När man inte inser sånt så undrar jag om man har några flaskor i backen överhuvudtaget eller om backen är helt fucking tom?!


Nu när vi åt så diskuterade vi Michael Moore och Borat/ Bruno, lite om mankinin och det faktum att Michael Moore motsäger sig själv i varenda mening han säger. Han kritiserar USA - men älskar kapitalism, säger en sak - tar tillbaka det nästa gång någon frågar - etc.
Jag känner att sånt är tröttsamt. För oss vänster i Sverige är Moore inte så speciellt radikal - typ som F. Reinfeldt, eller G. Persson - men i USA är han ju nästan extrem, så jävla efterblivet (i STOR brist på bättre ord).


Förövrigt så smsade jag en ganska privat sms till fel numer idag och jag dog. Så hårt, jag fick ett svar från denna random människa och jag kollade upp denna på eniro och det visade sig att hon bodde i Kiruna så det är lite mer chill nu. Men visst är det grymt pinsamt när man skickar fel?


Nu ska jag dra, ska nog titta på den här australienska tjejen som "vloggar" på youtube - hon är helt random och kul! - jag länkar: http://www.youtube.com/watch?v=ijgfBwq_vkM




/ Hanna

raderad.

Status; illamående.
Anledning till nuvarande status: okänd.

Jag är trött, och jag orkar inte bry mig. Hmm.. känner vi inte igen det här?
Var eviga gång det är lov så blir jag som "en padda"; jag vill bara ligga i sängen och sova mig igenom hela alltet. Låter bra och sjukt givande.
Mitt liv består för tillfället av 30% trötthet, 10% ständig irritation, 10% lust att göra saker och slutligen - de feta 50% av ständiga tjafs och konflikter på olika håll och kanter. WOHOOO! Vad roligt. oh yeah.
Men "look on the bright side" - jag har bra vänner som bryr sig.

WOSH.

Jag kom och tänka på en annan sak; att hjälpa random människor känns ju som en självklarhet för i alla fall mig. Men uppenbarligen inte för alla; jag kan gå fram till en person som gråter på busshållsplatsen och fråga om allt är ok. Exempelvis idag på Väla; jag och pappa går förbi en kille som är typ "delivery- guy" och han har sepe mycket att bära och tappar en liten "grunka". Ingen gör något. Alla ser och jag går farm och plockar upp "grunkan" och pappa säger till snubben "hej, du tappade den här" samtidigt som jag räcker fram det och säger "här" och han ser helt glad och förvånad ut och säger "tack" med hela huvudet. Jag bara, det är lugnt och så går jag och pappa, men folk tittar på oss. Typ som om det var konstigare att hjälpa snubben än att total ignorera honom, jag vet inte om de hade reagerat annorlunda om snubben var blond och blåögd. Jävla svennar. Ja, svennar, det är typ som "svenne-banan" (och det är INTE coolt eller bra att vara en svenne-banan).
Jag har fått höra att "det är fint och snällt att du hjälper andra, som du typ inte känner." som om det är värsta speciella grejen, "jag HJÄLPTE någon jag INTE kände! OMG! Fan vad cool jag är! och gud vad snäll jag är!" - Det är väl för fan bara normalt, om jag var ledsen och jävligt förvirrad skulle jag gärna vilja att någon frågade hur jag mådde, om jag var full och precis hade blivit dumpad av min kille så hade jag velat att någon skulle hjälpa mig att köpa en tågbiljett om jag inte visste hur jag skulle göra.
Eller?
Folk som blir förvånade när man kan prata med random människor på stan (nu brukar ju inte jag direkt gå fram till random ppl på stan och bara "tja, läget?") eller typ när man väntar på bussen och någon random människa säger något trevligt, det behöver man inte vara rädd för. Så länge samtalet är trevligt.
äh, fack.
Nu börjar tjafsen igen. BLABLABLABLA.
vi ses /H

When the rythm starts to play, dance with, make me sway...



Jag har egentligen inte varit upptagen med något speciellt, jag har bara inte pallat att blogga.

Idag har jag och pappa pratat om Queerfeminism och klass-arv, tankar som finns kvar sen barndommen och analyserat hela skiten. Det var fint.

Igår gjorde jag typ ine mycket, ganska trött efter att ha sovit piss i 4nätter tack vare dreadsen, och igår tog mamma bort dem, dreadsen alltså. HEAVEN!



shalalalala. Jag ska logga ut nu, snart ska jag skriva ett riktigt inlägg - jag lovar - men nu kan jag inte sluta dansa till "Sway" - Shaft.

Juliett-a

Sitter här och tittar på "Nurse Jackie", jag gillar det starkt.
I morgon kommer mitt utseende förändras lite och ännu mer på tisdag, jag är nervös; jag ska inte ljuga, men det känns ändå bra. Jag gillar mina vänner, som ska hjälpa mig med hela shitet.

När jag träffade mina andra bridgedamer (vi är 4 gamla kompisar som ses ibland, chillar och spelar kort) såg Emma lite ut som Skorpan, i Bröderna Lejonhjärta. Henns hår alltså, och jag hade samma frissa som Princess Leia i Star Wars, fast mamma kallade mig för Gretchen. Ha. Ha.
lol. Men i alla fall, det var en trevligt fredag, vi spelade "hej knekt" och poker, samt åt fett mycket onyttiga saker, typ kladdkaka och Cheeeeeeeeeeeesebaaaaaalls. I like.

Jag pallar inte direkt att skriva massor av bra saker nu, jag skriver egnetligen bara för att ett Nurse Jackie- avsnitt ska laddas klart.

Btw. Merlin har kommit in på en 2a säsong, och det blir C. Morgan för hela slanten.
okej. fack u.

http://www.youtube.com/watch?v=bODVCl4Fme4

insane-

Hej.

Jag är lite sen. Men ja, det har gått så grovt överstyr, "vampire- mania". Vampyrer i sig har väl alltid varit en sexsymbol, Twilight- vampisarna är det inte, inte för mig i alla fall. Vilken "riktig" vampyr glittrar? Eller ser drogad och kåt ut 24/7? Nu har Twilightfebern/yran/ miffona gått ett steg längre; vampyr- DILDON! Eller, Twilight dildon; den glittrar, är kall och det får mig nästan att kräkas. Jag och min gode vän Tom diskuterade detta på facebook;

Hanna

du vet att det numer finns en vampyr-dildo som är kall och glittrar?
Tom
WHAAAAAAAT?
Hanna
http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fwww.aftonbladet.se%2Fnojesbladet%2Farticle5697254.ab&h=db4e4b6f29752dc8b1cddf0417b3f181
read it and weap!
Tom

och hur jävla skönt kan det va ens?
Hanna
eller hur
"en kall snopp i fissen är vad alla tjejer behöver"
Tom
Det är oklart om den har evig livslängd.
hahha
kan inte va speciellt bra för kroppen heller
liksom urinvägsinfektion here i come..

Finns det mer att säga?

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord, jag har härmed sagt mina. / H

Put out the read lights.

Har jag berättat att jag är jävligt bra på att sumpa mina chanser? Eller bra på att sumpa chanser punkt.

När det går framåt i ett område går det rent åt helvete på ett annat. Jag kan inte kontrollera det längre, eller; jag har väl aldrig kunnat kontrollera det/ mig. Eller så kontrollerar jag mig själv för bra och låter mig själv inte leva.

Jag är rädd, har jag berättat det?

Jag är rädd för framtiden, och för mig själv.

Jag är rädd för att skriva, för att sätta mig ner och skriva ner den där jävla novellen. Så jag kommer med ursäkter, och ursäktar jag mig länge nog så glömmer jag till slut bort idéen. Jag är rädd för att det bara ska gå åt helvete när jag sätter mig där, framför datorn och börjar skriva. Tänk om det blir ännu ett misslyckande? Jag har påbörjat så många olika noveller som är så bra i början men sen tar det stop rätt som det är. Jag kan inte få ut ett ord till. Då känns det som ett misslyckande, jag har fått höra att jag har en talang, för skrivande. Jag har tyckt så själv också, det är därför det gör så ont när jag misslyckas, eftersom det nog är den ena riktiga talang jag har.

Ibland fattar jag verkligen inte varför jag valde estet. Eller varför jag fortsätter att gå där, jag har förändrats så mycket sen jag började, jag gillar det inte.

Eller, jag gillar en del som att självförtroendet har stärkts och liknande men jag gillar inte sättet jag är på. Flamsig och jobbig. Jag kan ibland gå utanför mig själv och se mig, och jag tänker hur det kunde bli såhär?

Att jag var en av de smartaste i 9an och lärarna uppmuntrade mig på ett helt annat sätt än nu. Alla diskussioner på samhällslektionerna, nu på historian undrar jag mer om min lärare tror att vi är dumma i huvudet. Även fast jag gillar henne så känns det som diskussionerna är bortblåsta. Och stället där SO- diskussioner fortfarande finns känner jag ingen lockelse till att besöka längre. Jag orkar inte.

Så ni ser, jag är rädd.

Jag sumpar ständigt chanser som jag istället borde ta, jag borde tagit strid med så många.

Jag känner mig sviken, bedragen, folk har gått bakom ryggen på mig och jag gillar det inte. Jag är sårad, förbannad och vill helst bara hem och gråta. Eller träffa den här personen och fråga vad fan den håller på med. Men jag orkar inte. Jag är för ledsen och sårad, så vad gör jag? Jag sitter ensam i en lägenhet och gråter. Till "Shape of my heart" och "Inside" av Sting.

Men jag kan känna att det är lite bra, att sitta ensam och gråta och ha den här hjälplösa sugande känslan i bröstet, det gör mig lite förbannad. Det gör det lite svårare att andas normalt utan att det blir den här lite halvdramatiska effekten.

Herregud, varför är jag såhär? Det är min försvarsmekanism, intellektualisering/isolering.

Att alltid analysera sina känslor i sådana här situationer, och i andra situationer också. Ni som varit med mig när jag är full och pratar om saker som ligger under och när jag bara får ut allt.

Mitt huvud väger för mycket, ser livet framför mig som en film.

Jag bör väl egentligen avsluta det här inlägget snart.

- Sting! Come to my rescue!

/H

There's TOO MANY DICKS on the dancefloor!

Det går några barn på min baksida, de är typ 12år, kanske 9 - jag är inte så bra på att bestämma ålder på folk.
De kastar sina skor på marken, typ "vem kastar längst?" och ser ut att ha ganska trevligt, jag kan känna lite lycka i bröstet över att de ens är ute och leker/ kastar skor och inte sitter inne som ett nöt framför TVn eller datorn.

Jag var lite död när jag vaknade i morse, men jag får väl skylla mig själv om jag sover till två på dagen.
Igår vaknade jag i alla fall till efter min tupplur, men jag kände mig som en zombie i typ tre timmar. Men det gick över när jag såg slutet av The full monthy, när "Striptease" började senare på kvällen/natten satt jag i TV soffan och typ dansade.
Det är bra musik i den filmen och jag måste dansa när jag hör bra musik oavsett om jag är på ett disco, en konsert, sitter på bussen, är hemma, kollar på film etc.
Om jag inte kan dansa (alltså "rå dansa sönder") så gungar jag i alla fall, herregud, jag fattar inte hur folk som aldrig dansar till musik är skapta. Jag struntar fullständigt (inte alltid, men ofta) i HUR jag dansar, bara jag rör mig och musiken fyller hela mitt väsen.

När jag och mina vänner såg Familjen på Malmöfestivalen rå dansade vi sönder, man bara sträckte upp händerna och lät kroppen röra sig utan att direkt tänka på hur.
Det gick bra, och det var fett, sen kände jag en pisksnärt i nacken och Siri hade släppt lös sina dreads. Jag och Emelie försökte få henne att samla ihop dem till en knut igen och jag tror att vi lyckades.
Men herregud det var helt underbart. Man var/blev svettig, sjukt mycket folk som dansar och trängs, vatten som kastas ut (och det är bara skönt!) och man har fett peppande vänner runt sig som också "rå dansar sönder". Vad finns det inte att älska då? När man bara kan glömma allt, och inte tänka på något annat än nuet, musiken och hur jävla lycklig man ändå är. Vilka underbara vänner man har med sig (som jag hade då) och att det är såhär livet ska kännas.
Så känner jag, så kände jag under Familjen, även fast musiken inte direkt var den jag skulle lyssna på i vanliga fall så var den perfekt nu.
Jag vill så gärna gå på en konsert med Kylie Minogue, Lily Allen, Basement Jaxx, Familjen (igen), Promoe (igen) eller bara gå på en klubb där folk faktiskt dansar och att de spelar sån musik/daft punk/ depeche mode/ annan underbar musik, oh, heaven.

/H