raderad.

Status; illamående.
Anledning till nuvarande status: okänd.

Jag är trött, och jag orkar inte bry mig. Hmm.. känner vi inte igen det här?
Var eviga gång det är lov så blir jag som "en padda"; jag vill bara ligga i sängen och sova mig igenom hela alltet. Låter bra och sjukt givande.
Mitt liv består för tillfället av 30% trötthet, 10% ständig irritation, 10% lust att göra saker och slutligen - de feta 50% av ständiga tjafs och konflikter på olika håll och kanter. WOHOOO! Vad roligt. oh yeah.
Men "look on the bright side" - jag har bra vänner som bryr sig.

WOSH.

Jag kom och tänka på en annan sak; att hjälpa random människor känns ju som en självklarhet för i alla fall mig. Men uppenbarligen inte för alla; jag kan gå fram till en person som gråter på busshållsplatsen och fråga om allt är ok. Exempelvis idag på Väla; jag och pappa går förbi en kille som är typ "delivery- guy" och han har sepe mycket att bära och tappar en liten "grunka". Ingen gör något. Alla ser och jag går farm och plockar upp "grunkan" och pappa säger till snubben "hej, du tappade den här" samtidigt som jag räcker fram det och säger "här" och han ser helt glad och förvånad ut och säger "tack" med hela huvudet. Jag bara, det är lugnt och så går jag och pappa, men folk tittar på oss. Typ som om det var konstigare att hjälpa snubben än att total ignorera honom, jag vet inte om de hade reagerat annorlunda om snubben var blond och blåögd. Jävla svennar. Ja, svennar, det är typ som "svenne-banan" (och det är INTE coolt eller bra att vara en svenne-banan).
Jag har fått höra att "det är fint och snällt att du hjälper andra, som du typ inte känner." som om det är värsta speciella grejen, "jag HJÄLPTE någon jag INTE kände! OMG! Fan vad cool jag är! och gud vad snäll jag är!" - Det är väl för fan bara normalt, om jag var ledsen och jävligt förvirrad skulle jag gärna vilja att någon frågade hur jag mådde, om jag var full och precis hade blivit dumpad av min kille så hade jag velat att någon skulle hjälpa mig att köpa en tågbiljett om jag inte visste hur jag skulle göra.
Eller?
Folk som blir förvånade när man kan prata med random människor på stan (nu brukar ju inte jag direkt gå fram till random ppl på stan och bara "tja, läget?") eller typ när man väntar på bussen och någon random människa säger något trevligt, det behöver man inte vara rädd för. Så länge samtalet är trevligt.
äh, fack.
Nu börjar tjafsen igen. BLABLABLABLA.
vi ses /H

When the rythm starts to play, dance with, make me sway...



Jag har egentligen inte varit upptagen med något speciellt, jag har bara inte pallat att blogga.

Idag har jag och pappa pratat om Queerfeminism och klass-arv, tankar som finns kvar sen barndommen och analyserat hela skiten. Det var fint.

Igår gjorde jag typ ine mycket, ganska trött efter att ha sovit piss i 4nätter tack vare dreadsen, och igår tog mamma bort dem, dreadsen alltså. HEAVEN!



shalalalala. Jag ska logga ut nu, snart ska jag skriva ett riktigt inlägg - jag lovar - men nu kan jag inte sluta dansa till "Sway" - Shaft.

Juliett-a

Sitter här och tittar på "Nurse Jackie", jag gillar det starkt.
I morgon kommer mitt utseende förändras lite och ännu mer på tisdag, jag är nervös; jag ska inte ljuga, men det känns ändå bra. Jag gillar mina vänner, som ska hjälpa mig med hela shitet.

När jag träffade mina andra bridgedamer (vi är 4 gamla kompisar som ses ibland, chillar och spelar kort) såg Emma lite ut som Skorpan, i Bröderna Lejonhjärta. Henns hår alltså, och jag hade samma frissa som Princess Leia i Star Wars, fast mamma kallade mig för Gretchen. Ha. Ha.
lol. Men i alla fall, det var en trevligt fredag, vi spelade "hej knekt" och poker, samt åt fett mycket onyttiga saker, typ kladdkaka och Cheeeeeeeeeeeesebaaaaaalls. I like.

Jag pallar inte direkt att skriva massor av bra saker nu, jag skriver egnetligen bara för att ett Nurse Jackie- avsnitt ska laddas klart.

Btw. Merlin har kommit in på en 2a säsong, och det blir C. Morgan för hela slanten.
okej. fack u.

http://www.youtube.com/watch?v=bODVCl4Fme4

insane-

Hej.

Jag är lite sen. Men ja, det har gått så grovt överstyr, "vampire- mania". Vampyrer i sig har väl alltid varit en sexsymbol, Twilight- vampisarna är det inte, inte för mig i alla fall. Vilken "riktig" vampyr glittrar? Eller ser drogad och kåt ut 24/7? Nu har Twilightfebern/yran/ miffona gått ett steg längre; vampyr- DILDON! Eller, Twilight dildon; den glittrar, är kall och det får mig nästan att kräkas. Jag och min gode vän Tom diskuterade detta på facebook;

Hanna

du vet att det numer finns en vampyr-dildo som är kall och glittrar?
Tom
WHAAAAAAAT?
Hanna
http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fwww.aftonbladet.se%2Fnojesbladet%2Farticle5697254.ab&h=db4e4b6f29752dc8b1cddf0417b3f181
read it and weap!
Tom

och hur jävla skönt kan det va ens?
Hanna
eller hur
"en kall snopp i fissen är vad alla tjejer behöver"
Tom
Det är oklart om den har evig livslängd.
hahha
kan inte va speciellt bra för kroppen heller
liksom urinvägsinfektion here i come..

Finns det mer att säga?

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord, jag har härmed sagt mina. / H

Put out the read lights.

Har jag berättat att jag är jävligt bra på att sumpa mina chanser? Eller bra på att sumpa chanser punkt.

När det går framåt i ett område går det rent åt helvete på ett annat. Jag kan inte kontrollera det längre, eller; jag har väl aldrig kunnat kontrollera det/ mig. Eller så kontrollerar jag mig själv för bra och låter mig själv inte leva.

Jag är rädd, har jag berättat det?

Jag är rädd för framtiden, och för mig själv.

Jag är rädd för att skriva, för att sätta mig ner och skriva ner den där jävla novellen. Så jag kommer med ursäkter, och ursäktar jag mig länge nog så glömmer jag till slut bort idéen. Jag är rädd för att det bara ska gå åt helvete när jag sätter mig där, framför datorn och börjar skriva. Tänk om det blir ännu ett misslyckande? Jag har påbörjat så många olika noveller som är så bra i början men sen tar det stop rätt som det är. Jag kan inte få ut ett ord till. Då känns det som ett misslyckande, jag har fått höra att jag har en talang, för skrivande. Jag har tyckt så själv också, det är därför det gör så ont när jag misslyckas, eftersom det nog är den ena riktiga talang jag har.

Ibland fattar jag verkligen inte varför jag valde estet. Eller varför jag fortsätter att gå där, jag har förändrats så mycket sen jag började, jag gillar det inte.

Eller, jag gillar en del som att självförtroendet har stärkts och liknande men jag gillar inte sättet jag är på. Flamsig och jobbig. Jag kan ibland gå utanför mig själv och se mig, och jag tänker hur det kunde bli såhär?

Att jag var en av de smartaste i 9an och lärarna uppmuntrade mig på ett helt annat sätt än nu. Alla diskussioner på samhällslektionerna, nu på historian undrar jag mer om min lärare tror att vi är dumma i huvudet. Även fast jag gillar henne så känns det som diskussionerna är bortblåsta. Och stället där SO- diskussioner fortfarande finns känner jag ingen lockelse till att besöka längre. Jag orkar inte.

Så ni ser, jag är rädd.

Jag sumpar ständigt chanser som jag istället borde ta, jag borde tagit strid med så många.

Jag känner mig sviken, bedragen, folk har gått bakom ryggen på mig och jag gillar det inte. Jag är sårad, förbannad och vill helst bara hem och gråta. Eller träffa den här personen och fråga vad fan den håller på med. Men jag orkar inte. Jag är för ledsen och sårad, så vad gör jag? Jag sitter ensam i en lägenhet och gråter. Till "Shape of my heart" och "Inside" av Sting.

Men jag kan känna att det är lite bra, att sitta ensam och gråta och ha den här hjälplösa sugande känslan i bröstet, det gör mig lite förbannad. Det gör det lite svårare att andas normalt utan att det blir den här lite halvdramatiska effekten.

Herregud, varför är jag såhär? Det är min försvarsmekanism, intellektualisering/isolering.

Att alltid analysera sina känslor i sådana här situationer, och i andra situationer också. Ni som varit med mig när jag är full och pratar om saker som ligger under och när jag bara får ut allt.

Mitt huvud väger för mycket, ser livet framför mig som en film.

Jag bör väl egentligen avsluta det här inlägget snart.

- Sting! Come to my rescue!

/H

There's TOO MANY DICKS on the dancefloor!

Det går några barn på min baksida, de är typ 12år, kanske 9 - jag är inte så bra på att bestämma ålder på folk.
De kastar sina skor på marken, typ "vem kastar längst?" och ser ut att ha ganska trevligt, jag kan känna lite lycka i bröstet över att de ens är ute och leker/ kastar skor och inte sitter inne som ett nöt framför TVn eller datorn.

Jag var lite död när jag vaknade i morse, men jag får väl skylla mig själv om jag sover till två på dagen.
Igår vaknade jag i alla fall till efter min tupplur, men jag kände mig som en zombie i typ tre timmar. Men det gick över när jag såg slutet av The full monthy, när "Striptease" började senare på kvällen/natten satt jag i TV soffan och typ dansade.
Det är bra musik i den filmen och jag måste dansa när jag hör bra musik oavsett om jag är på ett disco, en konsert, sitter på bussen, är hemma, kollar på film etc.
Om jag inte kan dansa (alltså "rå dansa sönder") så gungar jag i alla fall, herregud, jag fattar inte hur folk som aldrig dansar till musik är skapta. Jag struntar fullständigt (inte alltid, men ofta) i HUR jag dansar, bara jag rör mig och musiken fyller hela mitt väsen.

När jag och mina vänner såg Familjen på Malmöfestivalen rå dansade vi sönder, man bara sträckte upp händerna och lät kroppen röra sig utan att direkt tänka på hur.
Det gick bra, och det var fett, sen kände jag en pisksnärt i nacken och Siri hade släppt lös sina dreads. Jag och Emelie försökte få henne att samla ihop dem till en knut igen och jag tror att vi lyckades.
Men herregud det var helt underbart. Man var/blev svettig, sjukt mycket folk som dansar och trängs, vatten som kastas ut (och det är bara skönt!) och man har fett peppande vänner runt sig som också "rå dansar sönder". Vad finns det inte att älska då? När man bara kan glömma allt, och inte tänka på något annat än nuet, musiken och hur jävla lycklig man ändå är. Vilka underbara vänner man har med sig (som jag hade då) och att det är såhär livet ska kännas.
Så känner jag, så kände jag under Familjen, även fast musiken inte direkt var den jag skulle lyssna på i vanliga fall så var den perfekt nu.
Jag vill så gärna gå på en konsert med Kylie Minogue, Lily Allen, Basement Jaxx, Familjen (igen), Promoe (igen) eller bara gå på en klubb där folk faktiskt dansar och att de spelar sån musik/daft punk/ depeche mode/ annan underbar musik, oh, heaven.

/H

I move the stars for no one but you

Status: medvetslös.

Jag är så trött att det borde vara olagligt, det känns som om jag inte har sovit på två dygn. Kanske tre.
Igår var det fett kul med några sjukt underbara människor, tackar tackar för den kvällen. Jag kom hem vid tolv, men somnade vid halv två och idag gick jag upp åtta i morse för att jobba; bra planerat, Hanna.
Efter min 1a dag på jobbet (efter att inte ha jobbat på typ en månad) mötte jag Jesper och vi gick till J&J's lghet, aptrött redan då. Tog bussen till cykeln och cyllade och köpte mat, kom hem, lagade käk och nickade till vid matbordet (vad fan händer egentligen!?) sa till papput att jag skulle sova en halvtimme, det slutade med att mamma väcker mig efter en och en halvtimme...
Är så trött att jag sitter upp i sängen och håller på att somna om. Tvingar mig uppåt, känner mig stolt över det. Tar på mig kläder och landar vid datorn och hej hej här är jag nu.
Har planerat att sova tills tre imorgon.
VÄNTA! hör att mamma och pappa tittar på The full monthy på tv, here I go!
Rock n roll part 2
/ Ha