Knee deepen

Tja, förkylningen sitter i lite...
Igår när jag skulle gå och lägga mig så skulle jag rulla ner rullgardinen (för att ifall jag inte somnar förrän typ 4 blir jag bara störd och panikstressad om/när jag ser himlen ljusna) och då ser jag hur en hoppspindel kravlar runt på den (rullgardinen) och jag stelnar. "Snälla spindeln", säger jag "snälla, kryp inte hela vägen från fönstret till min säng, jag vill inte döda dig men snälla kan du inte bara stanna precis där du är. Jag vill inte råka svälja dig i sömnen." och så rullar jag ner gardinen med spindeln på andra sidan. Man sväljer 8 spindlar i sömnen varje år (eller är det månad) och bara tanken på att ett kryp (eller något annat levande för den delen) skall krypa in i min mun eller näsa när jag sover och att jag ska "råka" svälja det är bara förkrossande äckligt. Nej, i regel är jag inte en person som skriker när jag ser en spindel eller springer som en galning för att komma iväg från en geting men jag gillar dem inte. Vet att de måste existera för det här fint "kretsloppet" men det innebär inte att jag gillar dem, förstår bara deras existens och kan ju bara leva med det eller hur?

Jag chattar lite med Daniel, som säger att jag har ett bra flyt i mina texter när jag bloggar och käre Daniel, tack. Men jag tycker inte att flyt är något jag har numer när jag bloggar, flyt har jag när jag skriver arbeten ett utkast till noveller (som jag aldrig skriver klart) men vad fint att du tycker det, Daniel, det gör mig glad.

Ha! Jag känner mig som Sylvia Plath, skrivande är det jag har. Jag gjorde ett arbete om henne (Plath) nu i tvåan, där jag skrev vad jag själv ansåg att skrivande var, för mig och för många andra. Skrivande (oavsett noveller, långa berättelser, dagböcker, skönlitterära böcker, dikter, kluddiga stödord eller anteckningar) är som terapi, för mig hjälper skrivandet att få ordning på mina tankar, utveckla mina resonemang och bara komma ihåg eller för att komma vidare. Om något har hänt som är för jobbigt att prata om så kan jag skriva ner det och senare "lägga det bakom mig". Jag menar dock inte att det är såhär för alla eller att jag aldrig kommer att behöva en psykolog (i min framtid) för att jag "kan" skriva, men för mig är det nog. Eftersom jag mår bra av att göra det, det är nog nu. Händer det mig något jobbigt senare i livet kanske jag behöver en psykolog för att kunna komma ut den jobbiga situationen, SE problemet, FÖRSTÅ varför det uppstod, ANALYSERA det och senare kanske GÅ VIDARE, eller hitta en LÖSNING.
Skrivandet är också ett sätt att försöka förstå saker, om jag kan skriva ner det så kanske jag också kan förstå det lättare, om man observerar människor runt omkring sig så kan man se vissa tydliga karaktärsdrag, om man skriver ner dem kan man kanske börja dramatisera i huvudet och på papper. Skrivande kan vara ett sätt att komma BORT från vår verklighet, som vi känner den, och träda in i en annan.
Jag älskar att fantisera om människor, att göra upp korta historier i huvudet om människor man möter på stan, men hon gillar nog att titta på konståkning och så har hon en liten son som gillar nagellack och hon har alltid velat rida och tävla med hästar... Han är i hemlighet homosexuell men vågar inte säga det till sina coola killkompisar som går med kuken före och han brukar gå hem och gråta lite på kvällen...
Jag skriver ner små citat från mina vänner som jag tycker är roliga eller definerar dem eller situationen, små citat från filmer som jag fastnar för och har i min plånbok eller på mobilen, eller i en liten bok jag skriver i.
På fem år har jag skrivit ut 16st böcker, skrivböcker - tankerböcker eller dagböcker. Kalla det vad ni vill, men det är fem år av mitt liv och det är det värdefullaste jag har. Som jag äger. Det är jag under fem års tid, mina funderingar, mina kommentarer till saker jag läst eller hört och mina skumma teckningar som inte klassas som direkt vackra.

Nu ska jag äta, det tog slut här idag.
Ciao.
/ H.

"i had to stir myself from my traditional lingour"

Hej hej,
Sitter här med mitt anställningsbevis/kontrakt framför mig, ska rota fram en penna så att jag kan skriva under alltet, ca 90kr i timmen, det är väl rätt bra ändå?
Fuck yeah, nu var det klart.

Jag bloggar sällan, i vintras/till feb så var det för att jag var upptagen med dejtande (hur DUMT låter inte det?) och sen sa snubben jag dejtade att det är puckat att blogga och jag ljög och sa att jag hade en blogg för "flera år sen men bloggar inte längre..." jag stör mig på mig själv för att jag ljög. Gud, när man såhär i efterhand kollar på det där "förhållandet" kommer man ihåg/på saker som var så väldigt cp. Personen i fråga visade sig förövrigt vara ett litet as, men jag kan känna att det är rätt överspelat nu, har pratat om det många gånger med mina närmaste och ja, det är dags att komma förbi det nu.
Senare var jag bara upptagen av skolarbete och annat tidkrävande...

Corre är i Turkland, Emma i US and A och Annika i England, jag saknar dem.

För övrigt funkar mitt internet sådär bra, Vampire Wars måste "reload" hela tiden, meeeeeeen det är okej.
Igår träffade jag Klarus, trevligt trevligt, hade lite sightseeing i mitt "hood" och så pizza och sådant, inatt mådde jag lite illa, kändes som om huvudet skulle explodera och jag drömde freaky mardrömmar, gick upp och drack vatten, kände mig som en död. Mådde helt enkelt skit, allt var helt overkligt och jag glömde bort massa saker som hände (typ att pappa hade kommit in och pratat med mig och att jag hade svarat...). Pappa väckte mig och jag pratade om mina åkommor.
Det jag har ätit idag är följande 1/3 av ett knäckebröd, en tomat och en macka, jag är inte hungrig på en femöring. WÄH! Känner mig helt störd, mår bättre nu än vad jag gjorde i morse men ändå inte bra. För övrigt ser jag två fåglar som typ parar sig, vilket eh, i sin tur känns lite.... skumt?

Vill bara avsluta med att säga att "The Boat that Rocked" är en av de bästa filmerna EVAH, att jag har köpt den och att jag ÄLSKAR den (samt har sett den typ 7 gånger...).

Tjaråå!/Hanna

These violent delights has violent ends.

Här sitter jag och lyssnar på "seven" - Fever Ray och har ett orimligt humör.
Jag skiter i om någon läser/kommenterar det här, jag behöver bara skriva av mig och min bok ligger någonstans i mitt rum (där jag inte befinner mig för tillfället) och jag har inte lusten att leta efter närmsta papper och penna.

Jag hatar det faktum att folk verkar ha som mål att få mig att bli osäker/må dåligt och tänka att jag är en dålig människa. Jag orkar inte med det, jag är så fruktansvärt jobbigt ärlig nu när jag säger att jag har gråtit fyra gånger inom loppet av fyra dagar, gud vad fint. Jag ville bara springa från skolan idag, och gråta och skrika. Tack för Klara. Hade hon inte ringt mig hade jag nog låst in mig på toaletten. Jag letade efter Annika, men hittade henne inte, jag kände att jag behövde någon som kunde hålla ihop mig. Någon som känner mig sedan väldigt länge. Jag spricker snart, det är inte en lyckokänsla som gör att jag spricker, det är jag själv. Den svarta versionen. Den osäkra, haha. Om man mötte mig på stan skulle man nog inte tro det, all jag håller på att gå sönder och ramla ner i förtvivlan och skoningslös sanning. Kanske om man ser mig i ögonen. Kanske ser man något där, jag vet inte.
Fan vad bra jag är på att ljuga, lite för bra. Det skulle vara fint om jag var lite halvdan på det och någon kunde skrapa på ytan och ta hand om det som faller ihop.

Fan vad emo jag är just nu.

Jag orkar bara inte mer. Nu är det inte längre p-pillerna som får mig att "överreagera" - nu är det verkliga saker. Jag sa idag att alla har sina förmågor, fick frågan vad jag hade och jag kunde inte svara. Vad är jag bra på? Jag är halvdan på rätt mycket, jag har alltid trott och känt att jag är en jävel på att skriva. Men jag har fått det slagit i mitt ansikte x antal gånger, av mina nya lärare som inte uppmuntrar, eller ger konstruktiv kritik. Bara kommenterar formen (ett kommatecken fel där....) - aldrig innehållet. Nu har jag en ny lärare som verkar mer än rimlig, jag tycker om honom. Vet inte om det är för att han inte pratar med oss som om vi är dumma i huvudet (en del har en tendens att göra det - för vi estetelever är ju inte intelligenta, på riktigt.) eller för att han snackar genus, psykodynamisk och marxanalyser. Kan nog vara en kombination.
Suck, jag vill vara bra på något. Som inte är "du lyssnar" eller liknande. Jag vill vara som i nian. Herregud, jag saknar högstadiet. Fan, jag trodde aldrig att jag skulle göra det, när jag väl gick i åttan längtade jag bara därifrån. Sen fick vi en ny SO lärare och nya mentorer. Sen fackade allt sig en gång till och allt blev deppigt igen. men jag saknar det ändå. Jag saknar mina vänner från då. Ja, jag träffar dem lite nu med men inte alls lika ofta och det är inte tillräckligt länge. Det känns som jag är mig själv helt och hållet med dem. Speciellt E, F och A.

För övrigt känns det rätt bull att vara 18. Jag ångrar mig, kan vi gå tillbaka? Jag vill inte bli stor.
Och jag gillar inte när de jag tycker om skiter i mig eller behandlar mig som en slav. Eller försöker att få mig att må dåligt.
Vad är det för mening med att gör något man har rätt till om man känner sig som ett as?

These violent delights has violent ends - W. Shakespear.
/H

Teater.

- Jag har en dröm om att bli advokat, jag har också en dröm om att vara skådespelerska och kunna sjunga. -

Jag kommer precis hem från teatern, som den kulturmänniska jag är - jag och mamma såg "Snövit och de sju miffona". Det var en grym föreställning, ett as-bra manus och ja; det var en av de bästa pjäser jag har sett. Fan, teater är SÅ mycket fetare än bio.
"Snövit och de sju miffona" är inte en familjeföreställning (som det står att den är) eftersom barn i alla åldrar (eller vuxna för den delen) inte förstår allt eller kan hantera allt som händer/sägs/finns som underton. Det var några puckade färäldrar som tyckte att det var rimligt att boka en biljett åt sin 3åriga son och sin 5åriga dotter, som självklart började gråta under de mer "djupa" delarna av föreställningen. Jag hade också gråtit om jag hade varit i den åldern, självfallet gick desa föräldrar då ut med sina barn så det var ju inte direkt ett större problem.
Vad som däremot störde mig var mina "plats-grannar" och jag skall berätta varför; på ena sidan har vi (drumroll) ett par i medelåldern och fördomen för skåningar (ni vet, de som syns på Ullared TV) varav mannen somnade åtaliga gånger samt snarkade som en liten gris. Inte nice. På andra sidan (drumroll again, please) en kille på 8år (kan lika gärna ha varit 10) som ville vara som storebror (14) som satt bredvid och hade mobilen som bästa vän och typ pratade och skulle vara så jävla cool, som man MÅSTE vara på teatern. LOL. Yeah.
MEN jag vill återigen påpeka att föreställningen var jättebra och ja, se den. Jag var nöjd och mer därtill, applåderade stående och ni fattar.

Nu ska jag segla på nätet och leta efter t-shirt med DaftPunk tryck, oh yeah!
- fak åff!
/Hannushka

Watch out boys - she'll chew you up!

.
Jag är jävligt trött på att bli förd bakom ljuset, är jävligt lack på att alltid förlora något när jag står upp för mina åsikter/principer. Det börjar bli tröttsamt, och penalister har jag fått nog av, snart vankas det en anmälan. Ja, jag är seriös.

Men det här med att bli lurad, att inte få veta saker, att misstänka ett läckage av ens hemligheter eller saker man bara berättar men som underförstått inte ska föras vidare, det är inte kul. Jag tycker att det är konstigt att en del personer är så djävulskt dåliga på att läsa sina vänners kroppsspråk och inte fattar att en del saker stannar mellan dessa 4 ögon, om man inte säger det till dem.
När man inte inser sånt så undrar jag om man har några flaskor i backen överhuvudtaget eller om backen är helt fucking tom?!


Nu när vi åt så diskuterade vi Michael Moore och Borat/ Bruno, lite om mankinin och det faktum att Michael Moore motsäger sig själv i varenda mening han säger. Han kritiserar USA - men älskar kapitalism, säger en sak - tar tillbaka det nästa gång någon frågar - etc.
Jag känner att sånt är tröttsamt. För oss vänster i Sverige är Moore inte så speciellt radikal - typ som F. Reinfeldt, eller G. Persson - men i USA är han ju nästan extrem, så jävla efterblivet (i STOR brist på bättre ord).


Förövrigt så smsade jag en ganska privat sms till fel numer idag och jag dog. Så hårt, jag fick ett svar från denna random människa och jag kollade upp denna på eniro och det visade sig att hon bodde i Kiruna så det är lite mer chill nu. Men visst är det grymt pinsamt när man skickar fel?


Nu ska jag dra, ska nog titta på den här australienska tjejen som "vloggar" på youtube - hon är helt random och kul! - jag länkar: http://www.youtube.com/watch?v=ijgfBwq_vkM




/ Hanna

raderad.

Status; illamående.
Anledning till nuvarande status: okänd.

Jag är trött, och jag orkar inte bry mig. Hmm.. känner vi inte igen det här?
Var eviga gång det är lov så blir jag som "en padda"; jag vill bara ligga i sängen och sova mig igenom hela alltet. Låter bra och sjukt givande.
Mitt liv består för tillfället av 30% trötthet, 10% ständig irritation, 10% lust att göra saker och slutligen - de feta 50% av ständiga tjafs och konflikter på olika håll och kanter. WOHOOO! Vad roligt. oh yeah.
Men "look on the bright side" - jag har bra vänner som bryr sig.

WOSH.

Jag kom och tänka på en annan sak; att hjälpa random människor känns ju som en självklarhet för i alla fall mig. Men uppenbarligen inte för alla; jag kan gå fram till en person som gråter på busshållsplatsen och fråga om allt är ok. Exempelvis idag på Väla; jag och pappa går förbi en kille som är typ "delivery- guy" och han har sepe mycket att bära och tappar en liten "grunka". Ingen gör något. Alla ser och jag går farm och plockar upp "grunkan" och pappa säger till snubben "hej, du tappade den här" samtidigt som jag räcker fram det och säger "här" och han ser helt glad och förvånad ut och säger "tack" med hela huvudet. Jag bara, det är lugnt och så går jag och pappa, men folk tittar på oss. Typ som om det var konstigare att hjälpa snubben än att total ignorera honom, jag vet inte om de hade reagerat annorlunda om snubben var blond och blåögd. Jävla svennar. Ja, svennar, det är typ som "svenne-banan" (och det är INTE coolt eller bra att vara en svenne-banan).
Jag har fått höra att "det är fint och snällt att du hjälper andra, som du typ inte känner." som om det är värsta speciella grejen, "jag HJÄLPTE någon jag INTE kände! OMG! Fan vad cool jag är! och gud vad snäll jag är!" - Det är väl för fan bara normalt, om jag var ledsen och jävligt förvirrad skulle jag gärna vilja att någon frågade hur jag mådde, om jag var full och precis hade blivit dumpad av min kille så hade jag velat att någon skulle hjälpa mig att köpa en tågbiljett om jag inte visste hur jag skulle göra.
Eller?
Folk som blir förvånade när man kan prata med random människor på stan (nu brukar ju inte jag direkt gå fram till random ppl på stan och bara "tja, läget?") eller typ när man väntar på bussen och någon random människa säger något trevligt, det behöver man inte vara rädd för. Så länge samtalet är trevligt.
äh, fack.
Nu börjar tjafsen igen. BLABLABLABLA.
vi ses /H

When the rythm starts to play, dance with, make me sway...



Jag har egentligen inte varit upptagen med något speciellt, jag har bara inte pallat att blogga.

Idag har jag och pappa pratat om Queerfeminism och klass-arv, tankar som finns kvar sen barndommen och analyserat hela skiten. Det var fint.

Igår gjorde jag typ ine mycket, ganska trött efter att ha sovit piss i 4nätter tack vare dreadsen, och igår tog mamma bort dem, dreadsen alltså. HEAVEN!



shalalalala. Jag ska logga ut nu, snart ska jag skriva ett riktigt inlägg - jag lovar - men nu kan jag inte sluta dansa till "Sway" - Shaft.