- Jag har en dröm om att bli advokat, jag har också en dröm om att vara skådespelerska och kunna sjunga. -
Jag kommer precis hem från teatern, som den kulturmänniska jag är - jag och mamma såg "Snövit och de sju miffona". Det var en grym föreställning, ett as-bra manus och ja; det var en av de bästa pjäser jag har sett. Fan, teater är SÅ mycket fetare än bio.
"Snövit och de sju miffona" är inte en familjeföreställning (som det står att den är) eftersom barn i alla åldrar (eller vuxna för den delen) inte förstår allt eller kan hantera allt som händer/sägs/finns som underton. Det var några puckade färäldrar som tyckte att det var rimligt att boka en biljett åt sin 3åriga son och sin 5åriga dotter, som självklart började gråta under de mer "djupa" delarna av föreställningen. Jag hade också gråtit om jag hade varit i den åldern, självfallet gick desa föräldrar då ut med sina barn så det var ju inte direkt ett större problem.
Vad som däremot störde mig var mina "plats-grannar" och jag skall berätta varför; på ena sidan har vi (drumroll) ett par i medelåldern och fördomen för skåningar (ni vet, de som syns på Ullared TV) varav mannen somnade åtaliga gånger samt snarkade som en liten gris. Inte nice. På andra sidan (drumroll again, please) en kille på 8år (kan lika gärna ha varit 10) som ville vara som storebror (14) som satt bredvid och hade mobilen som bästa vän och typ pratade och skulle vara så jävla cool, som man MÅSTE vara på teatern. LOL. Yeah.
MEN jag vill återigen påpeka att föreställningen var jättebra och ja, se den. Jag var nöjd och mer därtill, applåderade stående och ni fattar.
Nu ska jag segla på nätet och leta efter t-shirt med DaftPunk tryck, oh yeah!
- fak åff!
/Hannushka
