Här sitter jag och lyssnar på "seven" - Fever Ray och har ett orimligt humör.
Jag skiter i om någon läser/kommenterar det här, jag behöver bara skriva av mig och min bok ligger någonstans i mitt rum (där jag inte befinner mig för tillfället) och jag har inte lusten att leta efter närmsta papper och penna.
Jag hatar det faktum att folk verkar ha som mål att få mig att bli osäker/må dåligt och tänka att jag är en dålig människa. Jag orkar inte med det, jag är så fruktansvärt jobbigt ärlig nu när jag säger att jag har gråtit fyra gånger inom loppet av fyra dagar, gud vad fint. Jag ville bara springa från skolan idag, och gråta och skrika. Tack för Klara. Hade hon inte ringt mig hade jag nog låst in mig på toaletten. Jag letade efter Annika, men hittade henne inte, jag kände att jag behövde någon som kunde hålla ihop mig. Någon som känner mig sedan väldigt länge. Jag spricker snart, det är inte en lyckokänsla som gör att jag spricker, det är jag själv. Den svarta versionen. Den osäkra, haha. Om man mötte mig på stan skulle man nog inte tro det, all jag håller på att gå sönder och ramla ner i förtvivlan och skoningslös sanning. Kanske om man ser mig i ögonen. Kanske ser man något där, jag vet inte.
Fan vad bra jag är på att ljuga, lite för bra. Det skulle vara fint om jag var lite halvdan på det och någon kunde skrapa på ytan och ta hand om det som faller ihop.
Fan vad emo jag är just nu.
Jag orkar bara inte mer. Nu är det inte längre p-pillerna som får mig att "överreagera" - nu är det verkliga saker. Jag sa idag att alla har sina förmågor, fick frågan vad jag hade och jag kunde inte svara. Vad är jag bra på? Jag är halvdan på rätt mycket, jag har alltid trott och känt att jag är en jävel på att skriva. Men jag har fått det slagit i mitt ansikte x antal gånger, av mina nya lärare som inte uppmuntrar, eller ger konstruktiv kritik. Bara kommenterar formen (ett kommatecken fel där....) - aldrig innehållet. Nu har jag en ny lärare som verkar mer än rimlig, jag tycker om honom. Vet inte om det är för att han inte pratar med oss som om vi är dumma i huvudet (en del har en tendens att göra det - för vi estetelever är ju inte intelligenta, på riktigt.) eller för att han snackar genus, psykodynamisk och marxanalyser. Kan nog vara en kombination.
Suck, jag vill vara bra på något. Som inte är "du lyssnar" eller liknande. Jag vill vara som i nian. Herregud, jag saknar högstadiet. Fan, jag trodde aldrig att jag skulle göra det, när jag väl gick i åttan längtade jag bara därifrån. Sen fick vi en ny SO lärare och nya mentorer. Sen fackade allt sig en gång till och allt blev deppigt igen. men jag saknar det ändå. Jag saknar mina vänner från då. Ja, jag träffar dem lite nu med men inte alls lika ofta och det är inte tillräckligt länge. Det känns som jag är mig själv helt och hållet med dem. Speciellt E, F och A.
För övrigt känns det rätt bull att vara 18. Jag ångrar mig, kan vi gå tillbaka? Jag vill inte bli stor.
Och jag gillar inte när de jag tycker om skiter i mig eller behandlar mig som en slav. Eller försöker att få mig att må dåligt.
Vad är det för mening med att gör något man har rätt till om man känner sig som ett as?
These violent delights has violent ends - W. Shakespear.
/H
