inget kommer

Sitter med håret i flätor och vet inte riktigt vad jag ska skriva, kanske inte borde skriva någonting alls.

Ja, det är sånt här jag gör. Det kommer verkligen inte fram någonting. Så jag kan väl avsluta detta groteskt långa inlägg med att säga att jag tar mitt sista klassfoto i morgon och ska se ut som Princess Leia. Oh yes, she did.

/ H

Salt lakrits

-
Jag är nog en rekarnation av en kärring från 20-talet. Eller en ascool brud från 70-80 talet, hellre det senare. Jag vill inte att saker ska förnyas mer, alltså inte mer avancerade tekniska prylar. Fan, microvågsugnar är fortf. ett mysterium för mig - vi har ingen hemma och jag förstår inte det egentliga värdet i att ha en heller. A, det går fortare; VARFÖR måste allt gå så jävla snabbt? Man kan äta när man vill; a men HUR JÄVLA BRA ÄR DET och ät med din familj istället, så att alla samlas och pratar vid matbordet.
Jag vill inte ha trådlöst internet, fint att folk kan välja men jag vill inte ha det och jag tycker inte att det på något sätt bör ses som annorlunda, inte heller vill jag att det ska vara ett inofficiellt krav nu när vi fått bärbara datorer från skolan - så att man kan logga in på hemmaplan också. Tycker att man borde slopa hela idén med bärbara datorer till elever/betyg från 6an. Det här med bärbara datorer är så orimligt, ja det är faktiskt EXAKT vad det är; riktigt jävla fucking orimligt. Jag vill hellre ha fler lärare (och ett estettorg, ingen jävla vänthall) än en dator.
Jag blir så trött och känner mig och en gammal tant som säger att "det var bättre förr" och som är emot all sorts av ny/uppdaterad teknik - tro mig; jag är inte det. Men fan, jag förstår inte meningen. Hela vårt jävla samhälle (världen över) håller på att bli/är ett jävla teknikcenter, som dehumaniserar oss och gör oss till robotar utan känslor. Och när "roboten" går sönder och mår dåligt kommer KBT-psykologerna in och lagar/ byter beteende För inte fan lagar de, de ser bara det synliga felet, sätter dit skruven som föll av och UT OCH JOBBA igen. Inte se inåt, inte se djupt, bara snabbfix, två komponents snabblim och så klart.

Fan, jävla helvete- Nu måste jag plugga. Vi ses i dimman. Jag känner att drömmarna är bättre än verkligheten, även mardrömmarna, det är bara så att när man vaknar upp känns det som man fortfarande är i en.
/H

yeaaah

" läser skånepartiet, sd o alliansens valinfo o väntar på undergången, eller rättare sagt, dagen då Sverige än mer förlorar greppet om allt vi internationellt är kända o stolta över, välfärd, jämlikhet, sjukvård, integration, kvinnofrågor, allemansrätt etc...alla självklarheter o rättigheter vi varit uppväxta o bortskämda med, snart är de borta. Ännu ett populistiskt/borgeligt styrt land i Europa?...nej tack. Just det, tack alla förstagångsväljare för att vara de superegoister som ni verkar vara och röstar på Alliansen. Ni måste haft en dålig barndom med allt Sossestyre, usch inga gratis skoldatorer, istället fick ni lärare som ville hjälpa er med er utbildning, nu kan ni ju försöka lösa det själva via något snabbkommando, tror der är ctrl / alt / delete typ. Snart kommer det pedagog appar till iphonen också då åker alla lärare och eleverna för en gratis iphone istället."
- Citat från J som säger precis vad jag tänker. Tack.

För övrigt har jag haft en fruktansvärt bra dag på "Världens Nyaste IKEA" - min trä och metallgrupp/klass var där och skulpterade. Vi gjorde en giraff och den är jättesöt :)
Nu ska jag dra.... Plugga lite./H

.
.
I want you to hit me as hard as you can.
.
.

lögn, ärlighet, vänskap = ett nytt inlägg.

Jag ska vara ärlig. Bloggen ser ut som fan, jag vet och förlåt.
Det här med ärlighet är nog lite underskattat (och stundtals fruktansvärt överskattat), men i alla fall när det gäller kommentarer. Nu menar jag inte att man ska säga "du ser ut som fan" när ens vänner frågar om de ser bra ut, men små saker som "jadå, du ser helt okej ut, men du kanske ska ta bort sjalen för blablabla" funkar ju och ibland ( i mitt fall) är det saker som man på något sätt behöver höra för att inse att man kanske skulle skippat vadfandetnuär. Men vill man fortsätta ha vadfandetnuär så får man ju också kunna säga det-- Bah, fluminledning.
Vad jag egentligen ville komma till är detta; när jag säger saker till mina vänner som typ "fast du är ju jätteduktig på det/ du ser fin ut/whatever komplimang" så menar jag det. Jag har aldrig förstått det här "åh jag är så fet!" - "NEJ DET ÄR DU JU INTE; JAG är så mycket fetare" typ, fast man inte alls tycker det. Vem vill ge sig själv pissigt självförtroende medvetet liksom.
Jag tycker om att ha vänner som inte alltid håller med en, som säger emot och som påpekar när man har synligt snor i näsan. Som kan säga, "fast du, du har inte samma mängd ögonskugga där, ska jag fixa det?" eller som kan säga att man är en skön människa utan att det är lögn och förbannad dikt från deras perspektiv. Eller som kan säga att de själva är sköna människor. Säga bra saker om sig själv är inte detsamma som att skryta, det är inte något "IN YOUR FACE" i det. Jag har märkt att jag ofta kan säga bra saker om mig själv när jag är med andra och än så länge skryter jag inte, jag tycker om mig själv bara.
Visst finns det dagar då jag ogillar mig själv och visst blir jag ledsen, bl.a för att jag är en jävla mes för att jag höll på att svimma senast jag skulle ta blodprov (jag fick hämta mamma -fast jag är 18 och borde fixa det själv- och så gick det bra att suga ut blod från mina vener, dock blev jag stungen 3 gånger och ser nu ut som en crackhora med världens blåmärke i armvecket.) och för andra saker som har med mig själv och folk omkring mig att göra men så är det ibland. Det är sånt jag gör.

Jag träffade Klara igår - min sommar har för övrigt typ gått i hennes tecken, men det känns fint- och det var tänkt att vi skulle bada, nu blev det inte så. Vi satt på Råå, åt godis, drack läsk och jag läste högt ur någon skvallertabloid som jag köpt - för att det är sånt vi gör ibland. Köper Cosmopolitan och skrattläser sexspalterna, sexhoroskopen och trendsidorna (med sexanspelningar) - kollar på skitfilm fast vi vet att det är en skitfilm och kommenterar sönder den, just för att det är en skitfilm. Men i alla fall så gillar jag att umgås med henne, att prata med henne. Hänga med Klara och Annie är fint, jag är alltid glad när jag säger hejdå och det håller i sig, kanske för den här ärligheten, humorn, att känna sig hel och för att luften är fri och man kan prata utan att bli dömd.
Jag har en del vänner som är sådana, de är som ljusa färger på en grådaskig bakgrund. De är inte många men de är mer värdefulla än alla andra.
Jag kan prata om ensamheten man kan känna inom sig när man är i ett rum fyllt av vänner, kan få höra andra berätta om ensamheten. När man bara kan höra "jag fattar vad du menar" efter att man berättat något man trodde man var helt ensam om att känna. Något man inte velat säga högt ifall att någon tycker att man är konstig men som man ändå måste få säga HÖGT, till någon annan. Och när man tagit det där steget och får höra att personen förstod, kan känna igen sig eller bara finner det rimligt att människor kan känna/tänka på det sättet.
.
Det händer att jag ljuger ibland. Överdriver eller underdriver när jag berättar något, "glömmer" att berätta att jag nästan kissade på mig av rädsla eller nervositet, lägger till något litet.
Ibland kan jag komma på mig själv med att fortsätta på en historia på något som inte ens hänt, och det är nästan så att jag övertalar mig själv att det jag säger är helt sant, fast jag lagt till en del. Jag är fruktansvärt bra på att ljuga, när man själv tror på det man säger fast man vet att det är lögn och med nästa lögn låter det så sant i ens egna öron att man tänker "men så måste det ju ha varit..." - då är man bra på att ljuga. Vet inte varför det kommer så lätt för mig, historier - är dock glad för det, för min fantasi. Mindre lycklig över det faktum att jag ljuger - men jag försöker göra det mindre, blir mer sann mot mig själv och andra.
bah, Flummigt avslut.

Summan av kardemumman; jag ljuger ibland för mycket men jag försöker hejda mig. Har dock en jävla fantasi som jag bara anser typ ÄR jag. Har vänner som är underbart ärliga och som jag inte skulle fungera utan. Jag är en person som inte ger komplimanger för att man "ska göra det" till sina vänner utan för att jag tycker det på riktigt. Jag brukar säga "jag säger inte det här för att vi är vänner utan för att jag faktiskt tycker det..." men ja, så funkar jag.

Nu ska jag kila och kolla på The Matrix eller någon ny film med killen från The Trotskij och Nicholas Cage... SMELL!
/Hannushka

oteknisk

Jawohl. Jag ändrade lite i bloggens utseende och nu kan jag inte ändra tillbaka, fett tekniska jag är, I KNOW! Men ja, min teori är att allt går med våld, vaselin och envishet, och när det gäller tekniska prylar, fuck instruktionsboken - pilla lite och slå. Har funkat rätt bra för mig, utom när jag råkade förstöra den stationära datorn (som alla använder) för några år sen... eh.



För övrigt var det fetevarmt idag och jag känner mig helt död. Kan vara för att senaste gången jag åt var typ vid 15.00 meeeeeeeeeeeeen jaja, får väl ta en piggelin - för de är ju FULLA med energi.

lol. nu ska jag dra.

"Sir, we found the victim with his penis in a jar of peanutbutter"

"you could say that our victim was fucking nuts."

Enjoy.

HAN STAL OCH RÖKTE PÅ!

Jag läste idag av en händelse (jag plockade upp den från marken, ja - det är sånt jag gör) Kvällsposten, något jag aldrig gör även fast rubriker som "VARFÖR MÖRDADE HON SIN FAMILJ?! - Här får du veta svaret!" (svaret visar sig vara "det kändes rätt" - ett svar jag delvis kan förstå) lockar något, så har jag ett mig fan på att jag ALDRIG ska BETALA pengar för en sådan tidning (med låg moral. höhö.)... Men jag läste den i alla fall och kommer till en "artikel" med megarubriken "OHLYS RAKA SVAR; JAG SNATTADE TILL MIN FLICKVÄN" - och så en bild på mannen i fråga.
Ingressen berättar följande för oss " Han knarkade och stal i sin ungdom. Nu vill han ha ministerpost. V- ledaren erkände flera ungdomssynder i gårdagskvällens *Raka svar med Niklas* ..."
Jag började skratta när jag läste det, att göra en sån stor sak över något en människa gjorde när han var tonåring och sen koppla det till att "se på flummvänstern, alla röker på och snor, jävla kommunistas". LOL.
Han rökte på - OKEJ. Hur många har inte gjort det? Han gjorde det några gånger, javisst men hur har det betydelse för hans vilja av att få ministerpost? Han snattade, alla jag känner har snattat någon gång, hur kan det bli en stor sak? Att de ens tyckte att det var värt att skriva en artikel (som för övrigt är skitdålig) om detta är väl inte direkt förvånande men ändå lite barnsligt. Säkert någon KD:are som kommer bjäbba som faaan och snacka kärnfamiljen och att Ohly är en dålig förebild för ungdomar (och kd ska vara bättre - hur då?). Kan ju känna att ungdomar som har snattat och rökt på etc nog känner MER förtroende för honom eftersom han vet vad vi/de snackar om. Blöh. Jag blev bara så jävla trött när jag läste den, det är lol men ändå inte lol.
Barn snor saker, tar saker och nej - det är kanske inte så bra men om det händer en gång är det väl ingenting att böla för. Shit, han var ungdom, testar på saker - hur gör det honom till en dålig kandidat till ministerpost? Det var säkert någon Moderat som var nazist när han var ung och kastade saker på blattar, varför intresserar sig inte människan för sånt ist?

fack. nu vill jag inte skriva mer.
/ h

Knee deepen

Tja, förkylningen sitter i lite...
Igår när jag skulle gå och lägga mig så skulle jag rulla ner rullgardinen (för att ifall jag inte somnar förrän typ 4 blir jag bara störd och panikstressad om/när jag ser himlen ljusna) och då ser jag hur en hoppspindel kravlar runt på den (rullgardinen) och jag stelnar. "Snälla spindeln", säger jag "snälla, kryp inte hela vägen från fönstret till min säng, jag vill inte döda dig men snälla kan du inte bara stanna precis där du är. Jag vill inte råka svälja dig i sömnen." och så rullar jag ner gardinen med spindeln på andra sidan. Man sväljer 8 spindlar i sömnen varje år (eller är det månad) och bara tanken på att ett kryp (eller något annat levande för den delen) skall krypa in i min mun eller näsa när jag sover och att jag ska "råka" svälja det är bara förkrossande äckligt. Nej, i regel är jag inte en person som skriker när jag ser en spindel eller springer som en galning för att komma iväg från en geting men jag gillar dem inte. Vet att de måste existera för det här fint "kretsloppet" men det innebär inte att jag gillar dem, förstår bara deras existens och kan ju bara leva med det eller hur?

Jag chattar lite med Daniel, som säger att jag har ett bra flyt i mina texter när jag bloggar och käre Daniel, tack. Men jag tycker inte att flyt är något jag har numer när jag bloggar, flyt har jag när jag skriver arbeten ett utkast till noveller (som jag aldrig skriver klart) men vad fint att du tycker det, Daniel, det gör mig glad.

Ha! Jag känner mig som Sylvia Plath, skrivande är det jag har. Jag gjorde ett arbete om henne (Plath) nu i tvåan, där jag skrev vad jag själv ansåg att skrivande var, för mig och för många andra. Skrivande (oavsett noveller, långa berättelser, dagböcker, skönlitterära böcker, dikter, kluddiga stödord eller anteckningar) är som terapi, för mig hjälper skrivandet att få ordning på mina tankar, utveckla mina resonemang och bara komma ihåg eller för att komma vidare. Om något har hänt som är för jobbigt att prata om så kan jag skriva ner det och senare "lägga det bakom mig". Jag menar dock inte att det är såhär för alla eller att jag aldrig kommer att behöva en psykolog (i min framtid) för att jag "kan" skriva, men för mig är det nog. Eftersom jag mår bra av att göra det, det är nog nu. Händer det mig något jobbigt senare i livet kanske jag behöver en psykolog för att kunna komma ut den jobbiga situationen, SE problemet, FÖRSTÅ varför det uppstod, ANALYSERA det och senare kanske GÅ VIDARE, eller hitta en LÖSNING.
Skrivandet är också ett sätt att försöka förstå saker, om jag kan skriva ner det så kanske jag också kan förstå det lättare, om man observerar människor runt omkring sig så kan man se vissa tydliga karaktärsdrag, om man skriver ner dem kan man kanske börja dramatisera i huvudet och på papper. Skrivande kan vara ett sätt att komma BORT från vår verklighet, som vi känner den, och träda in i en annan.
Jag älskar att fantisera om människor, att göra upp korta historier i huvudet om människor man möter på stan, men hon gillar nog att titta på konståkning och så har hon en liten son som gillar nagellack och hon har alltid velat rida och tävla med hästar... Han är i hemlighet homosexuell men vågar inte säga det till sina coola killkompisar som går med kuken före och han brukar gå hem och gråta lite på kvällen...
Jag skriver ner små citat från mina vänner som jag tycker är roliga eller definerar dem eller situationen, små citat från filmer som jag fastnar för och har i min plånbok eller på mobilen, eller i en liten bok jag skriver i.
På fem år har jag skrivit ut 16st böcker, skrivböcker - tankerböcker eller dagböcker. Kalla det vad ni vill, men det är fem år av mitt liv och det är det värdefullaste jag har. Som jag äger. Det är jag under fem års tid, mina funderingar, mina kommentarer till saker jag läst eller hört och mina skumma teckningar som inte klassas som direkt vackra.

Nu ska jag äta, det tog slut här idag.
Ciao.
/ H.

"i had to stir myself from my traditional lingour"

Hej hej,
Sitter här med mitt anställningsbevis/kontrakt framför mig, ska rota fram en penna så att jag kan skriva under alltet, ca 90kr i timmen, det är väl rätt bra ändå?
Fuck yeah, nu var det klart.

Jag bloggar sällan, i vintras/till feb så var det för att jag var upptagen med dejtande (hur DUMT låter inte det?) och sen sa snubben jag dejtade att det är puckat att blogga och jag ljög och sa att jag hade en blogg för "flera år sen men bloggar inte längre..." jag stör mig på mig själv för att jag ljög. Gud, när man såhär i efterhand kollar på det där "förhållandet" kommer man ihåg/på saker som var så väldigt cp. Personen i fråga visade sig förövrigt vara ett litet as, men jag kan känna att det är rätt överspelat nu, har pratat om det många gånger med mina närmaste och ja, det är dags att komma förbi det nu.
Senare var jag bara upptagen av skolarbete och annat tidkrävande...

Corre är i Turkland, Emma i US and A och Annika i England, jag saknar dem.

För övrigt funkar mitt internet sådär bra, Vampire Wars måste "reload" hela tiden, meeeeeeen det är okej.
Igår träffade jag Klarus, trevligt trevligt, hade lite sightseeing i mitt "hood" och så pizza och sådant, inatt mådde jag lite illa, kändes som om huvudet skulle explodera och jag drömde freaky mardrömmar, gick upp och drack vatten, kände mig som en död. Mådde helt enkelt skit, allt var helt overkligt och jag glömde bort massa saker som hände (typ att pappa hade kommit in och pratat med mig och att jag hade svarat...). Pappa väckte mig och jag pratade om mina åkommor.
Det jag har ätit idag är följande 1/3 av ett knäckebröd, en tomat och en macka, jag är inte hungrig på en femöring. WÄH! Känner mig helt störd, mår bättre nu än vad jag gjorde i morse men ändå inte bra. För övrigt ser jag två fåglar som typ parar sig, vilket eh, i sin tur känns lite.... skumt?

Vill bara avsluta med att säga att "The Boat that Rocked" är en av de bästa filmerna EVAH, att jag har köpt den och att jag ÄLSKAR den (samt har sett den typ 7 gånger...).

Tjaråå!/Hanna

These violent delights has violent ends.

Här sitter jag och lyssnar på "seven" - Fever Ray och har ett orimligt humör.
Jag skiter i om någon läser/kommenterar det här, jag behöver bara skriva av mig och min bok ligger någonstans i mitt rum (där jag inte befinner mig för tillfället) och jag har inte lusten att leta efter närmsta papper och penna.

Jag hatar det faktum att folk verkar ha som mål att få mig att bli osäker/må dåligt och tänka att jag är en dålig människa. Jag orkar inte med det, jag är så fruktansvärt jobbigt ärlig nu när jag säger att jag har gråtit fyra gånger inom loppet av fyra dagar, gud vad fint. Jag ville bara springa från skolan idag, och gråta och skrika. Tack för Klara. Hade hon inte ringt mig hade jag nog låst in mig på toaletten. Jag letade efter Annika, men hittade henne inte, jag kände att jag behövde någon som kunde hålla ihop mig. Någon som känner mig sedan väldigt länge. Jag spricker snart, det är inte en lyckokänsla som gör att jag spricker, det är jag själv. Den svarta versionen. Den osäkra, haha. Om man mötte mig på stan skulle man nog inte tro det, all jag håller på att gå sönder och ramla ner i förtvivlan och skoningslös sanning. Kanske om man ser mig i ögonen. Kanske ser man något där, jag vet inte.
Fan vad bra jag är på att ljuga, lite för bra. Det skulle vara fint om jag var lite halvdan på det och någon kunde skrapa på ytan och ta hand om det som faller ihop.

Fan vad emo jag är just nu.

Jag orkar bara inte mer. Nu är det inte längre p-pillerna som får mig att "överreagera" - nu är det verkliga saker. Jag sa idag att alla har sina förmågor, fick frågan vad jag hade och jag kunde inte svara. Vad är jag bra på? Jag är halvdan på rätt mycket, jag har alltid trott och känt att jag är en jävel på att skriva. Men jag har fått det slagit i mitt ansikte x antal gånger, av mina nya lärare som inte uppmuntrar, eller ger konstruktiv kritik. Bara kommenterar formen (ett kommatecken fel där....) - aldrig innehållet. Nu har jag en ny lärare som verkar mer än rimlig, jag tycker om honom. Vet inte om det är för att han inte pratar med oss som om vi är dumma i huvudet (en del har en tendens att göra det - för vi estetelever är ju inte intelligenta, på riktigt.) eller för att han snackar genus, psykodynamisk och marxanalyser. Kan nog vara en kombination.
Suck, jag vill vara bra på något. Som inte är "du lyssnar" eller liknande. Jag vill vara som i nian. Herregud, jag saknar högstadiet. Fan, jag trodde aldrig att jag skulle göra det, när jag väl gick i åttan längtade jag bara därifrån. Sen fick vi en ny SO lärare och nya mentorer. Sen fackade allt sig en gång till och allt blev deppigt igen. men jag saknar det ändå. Jag saknar mina vänner från då. Ja, jag träffar dem lite nu med men inte alls lika ofta och det är inte tillräckligt länge. Det känns som jag är mig själv helt och hållet med dem. Speciellt E, F och A.

För övrigt känns det rätt bull att vara 18. Jag ångrar mig, kan vi gå tillbaka? Jag vill inte bli stor.
Och jag gillar inte när de jag tycker om skiter i mig eller behandlar mig som en slav. Eller försöker att få mig att må dåligt.
Vad är det för mening med att gör något man har rätt till om man känner sig som ett as?

These violent delights has violent ends - W. Shakespear.
/H