Aah.
Såhär skrev jag igår i min bilddagbok:
"Om att vara en kärleks-undernärd dill-smurf.
Jag heter Hanna, fyller snart 16år. Jag önskar att jag hette Hannah O'Neill, jag vet inte 100% varför men det är något som lockar mig något så sjukt med det namnet. Jag förstår mycket väl om detta inte är så underbart roligt för folk att läsa, men; Synd om dig/er! Jag försöker och jag försöker men ändå står jag kvar på samma helvetes ruta som för ett år sen! Underbart. Och nej, förklara, klarar inte av det längre. Skratta? Jaja, varje dag och ibland med äkta glädje. sen kommer helvetet tillbaka. när skrattet lämnar mig är jag outhärdligt annorlunda. konstig? jaja, alltid första intrycket folk får av mig. varför? varför frågar jag mig själv en sådan korkad fråga? gud så rörigt.
RÖR på er>! tålamod, haha blott en dröm i nuläget. och ja, jag vill slå dig- att du inte ens märker att man tar avstånd när du trippar förbi. elak nu eller? ja, klart att jag är men det känns (ursäkta) så jävla bra att låta dig få all skit, utan att du ens vet det. snart kommer jag att explodera. antingen kommer jag att ligga och gråta/skrika i min säng eller så kommer jag nita någon,. tyvärr tror jag på det första. även fast det senare skulle göra mig bättre."
Var det någonannan än jag som fattade det? Är ytterst tveksam.
Men skrivet är skrivet och jag är rätt nöjd med vad som står.
Jag var knappt i skolan i måndags, gick jag hem för att nästa lektion vad drama? För att jag inte hade lust att spela något eller försöka leka aktiv och intresserad elev.
Eller var det för att jag var helt slutkörd och använde mig av att jag hade ont i halsen som en ursäkt för mig själv och andra? Det ska påpekas att jag har haft ont i halsen sen fotbollen på idrotten i torsdags. Förra torsdagen och inte den som kommer i morgon. Okej, nu är jag ju dum på riktigt, glöm det där.
I alla fall så gick jag hem. Anledningen var nog lite av de båda ovannämnda...
När jag kommit hem och lagt mig, efter en kort (betoning på kort) förklaring till päronen, så blev jag helt apatisk. Allvarligt talat, på tisdag morgon hade jag ont i halsen (mer ONT I HALSEN!) och jag gick inte till skolan, dagen kändes som en evighet och jag låg kvar i sängen, vaken sedan klockan 07.30. Låg kvar till elva, och försökte göra upp andra lekande/mer levande liv (än mitt eget antar jag) med "28 dagar senare" som bakgrund. Se den filmen, annars kan ni sluta läsa nu för ni kommer inte fatta mycket. I alla fall så tänkte jag att det var jag + 4 tjejer och 5killar (varför måste det alltid vara jämna tal?) som kom till utkanten av Manchester (se, jag kan ALLT I FILMEN!) och letade efter soldaterna och "the answer to infection". När soldaterna kört oss till "högkvarteret", utan att någon av oss hade dött, såg Majoren oss och blev eftertänksam. När han såg att vi var ett gäng starka, orädda KVINNOR och män ville han inte längre ha det löfte han gett sina mannar i bakhuvudet. Jag reste mig ur jeepen och gick fram till honom och skakade rakryggat hans hand. Sa mitt namn och mina kamrater gjorde samma sak. Alla stolta, dock att vi hade tvingats mörda våra släktingar och vänner. Inte alls en här outhärdliga känslan av att vi BEHÖVDE soldaterna SÅ MYCKET! utan mer att vi sket i vilket, men nu var vi här för att vi hade varit nyfikna och hade velat se om "the answer to infection" verkligen fanns. Vi kunde ju inte veta att det var nio (se, jag har räknat också) sexuellt frustrerade soldater vars s k svar/botemedel mot infektionen var att våldta oss kvinnor och låta oss föda deras barn och så skulle man börja om på nytt. No fucking way, tänkte jag och gjorde mig ett liv i filmen där JAG OCH MINA KAMRATER skulle ändra på alltihop.
Gulligt jag vet, men det gick bra i min egen version av filmen. Inga våldtäkter, ingen blev (förutom en del äckliga soldater) blev infekterade miffon, alla blev lyckliga, "smittan" dog ut och livet i England återgick (med vår hjälp) till det vanliga. Jag lyckades till och med få in lite äkta kärlek också, och ett och annat Kalashnikovskott + huvud=sant.
Aaah, jag har fortfarande ont i halsen, ska dock till skolan i morgon, (Ms O.G fyller 16år idag, GRATTIS!) och göra mitt NO-prov nr 100 och leka intresserad.
Haha, lycka till men men så kan det gå när man ska på "kalas" på fredag!
Jag snackade med Ms E.L på telefon, hon ringde. Det var riktigt roligt och givande. Du är bäst vännen och låt ingenannan någonsin få dig att tro annat! Gillade speciellt att du direkt när jag gett mitt förslag gällande en liten sprayburk och: "****** din jävla hagga!" sa: Hanna, vi kommer att bli upptäckta!
Aaah, jag blir mer och mer lockad. Kul att du direkt ställer upp ( i alla fall i din skalle) på mina mer s k upproriska förslag! Gillar dig Ms E.L!
Nej, men så kan det bli ibland. Lovet blir en stor EnChill(Chill)ada, hoppas jag, men nej. Sen är det min egen födelsedag som står inför dörren, spanskaprov på samma dag. Barapaparaaaa, I'm not lovin' it!
Nej nu ska jag nog dra. Ha det chillo! Jag försöker i alla fall..
(p.s Sophie Ellis Bextor är bäst!)
(p.s2 Bilden innebär fett bra minnen!)/ Hanna H.I Andersson!
