.
.
I want you to hit me as hard as you can.
.
.
måndag 9 augusti 2010
söndag 8 augusti 2010
lögn, ärlighet, vänskap = ett nytt inlägg.
Jag ska vara ärlig. Bloggen ser ut som fan, jag vet och förlåt.
Det här med ärlighet är nog lite underskattat (och stundtals fruktansvärt överskattat), men i alla fall när det gäller kommentarer. Nu menar jag inte att man ska säga "du ser ut som fan" när ens vänner frågar om de ser bra ut, men små saker som "jadå, du ser helt okej ut, men du kanske ska ta bort sjalen för blablabla" funkar ju och ibland ( i mitt fall) är det saker som man på något sätt behöver höra för att inse att man kanske skulle skippat vadfandetnuär. Men vill man fortsätta ha vadfandetnuär så får man ju också kunna säga det-- Bah, fluminledning.
Vad jag egentligen ville komma till är detta; när jag säger saker till mina vänner som typ "fast du är ju jätteduktig på det/ du ser fin ut/whatever komplimang" så menar jag det. Jag har aldrig förstått det här "åh jag är så fet!" - "NEJ DET ÄR DU JU INTE; JAG är så mycket fetare" typ, fast man inte alls tycker det. Vem vill ge sig själv pissigt självförtroende medvetet liksom.
Jag tycker om att ha vänner som inte alltid håller med en, som säger emot och som påpekar när man har synligt snor i näsan. Som kan säga, "fast du, du har inte samma mängd ögonskugga där, ska jag fixa det?" eller som kan säga att man är en skön människa utan att det är lögn och förbannad dikt från deras perspektiv. Eller som kan säga att de själva är sköna människor. Säga bra saker om sig själv är inte detsamma som att skryta, det är inte något "IN YOUR FACE" i det. Jag har märkt att jag ofta kan säga bra saker om mig själv när jag är med andra och än så länge skryter jag inte, jag tycker om mig själv bara.
Visst finns det dagar då jag ogillar mig själv och visst blir jag ledsen, bl.a för att jag är en jävla mes för att jag höll på att svimma senast jag skulle ta blodprov (jag fick hämta mamma -fast jag är 18 och borde fixa det själv- och så gick det bra att suga ut blod från mina vener, dock blev jag stungen 3 gånger och ser nu ut som en crackhora med världens blåmärke i armvecket.) och för andra saker som har med mig själv och folk omkring mig att göra men så är det ibland. Det är sånt jag gör.
Jag träffade Klara igår - min sommar har för övrigt typ gått i hennes tecken, men det känns fint- och det var tänkt att vi skulle bada, nu blev det inte så. Vi satt på Råå, åt godis, drack läsk och jag läste högt ur någon skvallertabloid som jag köpt - för att det är sånt vi gör ibland. Köper Cosmopolitan och skrattläser sexspalterna, sexhoroskopen och trendsidorna (med sexanspelningar) - kollar på skitfilm fast vi vet att det är en skitfilm och kommenterar sönder den, just för att det är en skitfilm. Men i alla fall så gillar jag att umgås med henne, att prata med henne. Hänga med Klara och Annie är fint, jag är alltid glad när jag säger hejdå och det håller i sig, kanske för den här ärligheten, humorn, att känna sig hel och för att luften är fri och man kan prata utan att bli dömd.
Jag har en del vänner som är sådana, de är som ljusa färger på en grådaskig bakgrund. De är inte många men de är mer värdefulla än alla andra.
Jag kan prata om ensamheten man kan känna inom sig när man är i ett rum fyllt av vänner, kan få höra andra berätta om ensamheten. När man bara kan höra "jag fattar vad du menar" efter att man berättat något man trodde man var helt ensam om att känna. Något man inte velat säga högt ifall att någon tycker att man är konstig men som man ändå måste få säga HÖGT, till någon annan. Och när man tagit det där steget och får höra att personen förstod, kan känna igen sig eller bara finner det rimligt att människor kan känna/tänka på det sättet.
.
Det händer att jag ljuger ibland. Överdriver eller underdriver när jag berättar något, "glömmer" att berätta att jag nästan kissade på mig av rädsla eller nervositet, lägger till något litet.
Ibland kan jag komma på mig själv med att fortsätta på en historia på något som inte ens hänt, och det är nästan så att jag övertalar mig själv att det jag säger är helt sant, fast jag lagt till en del. Jag är fruktansvärt bra på att ljuga, när man själv tror på det man säger fast man vet att det är lögn och med nästa lögn låter det så sant i ens egna öron att man tänker "men så måste det ju ha varit..." - då är man bra på att ljuga. Vet inte varför det kommer så lätt för mig, historier - är dock glad för det, för min fantasi. Mindre lycklig över det faktum att jag ljuger - men jag försöker göra det mindre, blir mer sann mot mig själv och andra.
bah, Flummigt avslut.
Summan av kardemumman; jag ljuger ibland för mycket men jag försöker hejda mig. Har dock en jävla fantasi som jag bara anser typ ÄR jag. Har vänner som är underbart ärliga och som jag inte skulle fungera utan. Jag är en person som inte ger komplimanger för att man "ska göra det" till sina vänner utan för att jag tycker det på riktigt. Jag brukar säga "jag säger inte det här för att vi är vänner utan för att jag faktiskt tycker det..." men ja, så funkar jag.
Nu ska jag kila och kolla på The Matrix eller någon ny film med killen från The Trotskij och Nicholas Cage... SMELL!
/Hannushka
Det här med ärlighet är nog lite underskattat (och stundtals fruktansvärt överskattat), men i alla fall när det gäller kommentarer. Nu menar jag inte att man ska säga "du ser ut som fan" när ens vänner frågar om de ser bra ut, men små saker som "jadå, du ser helt okej ut, men du kanske ska ta bort sjalen för blablabla" funkar ju och ibland ( i mitt fall) är det saker som man på något sätt behöver höra för att inse att man kanske skulle skippat vadfandetnuär. Men vill man fortsätta ha vadfandetnuär så får man ju också kunna säga det-- Bah, fluminledning.
Vad jag egentligen ville komma till är detta; när jag säger saker till mina vänner som typ "fast du är ju jätteduktig på det/ du ser fin ut/whatever komplimang" så menar jag det. Jag har aldrig förstått det här "åh jag är så fet!" - "NEJ DET ÄR DU JU INTE; JAG är så mycket fetare" typ, fast man inte alls tycker det. Vem vill ge sig själv pissigt självförtroende medvetet liksom.
Jag tycker om att ha vänner som inte alltid håller med en, som säger emot och som påpekar när man har synligt snor i näsan. Som kan säga, "fast du, du har inte samma mängd ögonskugga där, ska jag fixa det?" eller som kan säga att man är en skön människa utan att det är lögn och förbannad dikt från deras perspektiv. Eller som kan säga att de själva är sköna människor. Säga bra saker om sig själv är inte detsamma som att skryta, det är inte något "IN YOUR FACE" i det. Jag har märkt att jag ofta kan säga bra saker om mig själv när jag är med andra och än så länge skryter jag inte, jag tycker om mig själv bara.
Visst finns det dagar då jag ogillar mig själv och visst blir jag ledsen, bl.a för att jag är en jävla mes för att jag höll på att svimma senast jag skulle ta blodprov (jag fick hämta mamma -fast jag är 18 och borde fixa det själv- och så gick det bra att suga ut blod från mina vener, dock blev jag stungen 3 gånger och ser nu ut som en crackhora med världens blåmärke i armvecket.) och för andra saker som har med mig själv och folk omkring mig att göra men så är det ibland. Det är sånt jag gör.
Jag träffade Klara igår - min sommar har för övrigt typ gått i hennes tecken, men det känns fint- och det var tänkt att vi skulle bada, nu blev det inte så. Vi satt på Råå, åt godis, drack läsk och jag läste högt ur någon skvallertabloid som jag köpt - för att det är sånt vi gör ibland. Köper Cosmopolitan och skrattläser sexspalterna, sexhoroskopen och trendsidorna (med sexanspelningar) - kollar på skitfilm fast vi vet att det är en skitfilm och kommenterar sönder den, just för att det är en skitfilm. Men i alla fall så gillar jag att umgås med henne, att prata med henne. Hänga med Klara och Annie är fint, jag är alltid glad när jag säger hejdå och det håller i sig, kanske för den här ärligheten, humorn, att känna sig hel och för att luften är fri och man kan prata utan att bli dömd.
Jag har en del vänner som är sådana, de är som ljusa färger på en grådaskig bakgrund. De är inte många men de är mer värdefulla än alla andra.
Jag kan prata om ensamheten man kan känna inom sig när man är i ett rum fyllt av vänner, kan få höra andra berätta om ensamheten. När man bara kan höra "jag fattar vad du menar" efter att man berättat något man trodde man var helt ensam om att känna. Något man inte velat säga högt ifall att någon tycker att man är konstig men som man ändå måste få säga HÖGT, till någon annan. Och när man tagit det där steget och får höra att personen förstod, kan känna igen sig eller bara finner det rimligt att människor kan känna/tänka på det sättet.
.
Det händer att jag ljuger ibland. Överdriver eller underdriver när jag berättar något, "glömmer" att berätta att jag nästan kissade på mig av rädsla eller nervositet, lägger till något litet.
Ibland kan jag komma på mig själv med att fortsätta på en historia på något som inte ens hänt, och det är nästan så att jag övertalar mig själv att det jag säger är helt sant, fast jag lagt till en del. Jag är fruktansvärt bra på att ljuga, när man själv tror på det man säger fast man vet att det är lögn och med nästa lögn låter det så sant i ens egna öron att man tänker "men så måste det ju ha varit..." - då är man bra på att ljuga. Vet inte varför det kommer så lätt för mig, historier - är dock glad för det, för min fantasi. Mindre lycklig över det faktum att jag ljuger - men jag försöker göra det mindre, blir mer sann mot mig själv och andra.
bah, Flummigt avslut.
Summan av kardemumman; jag ljuger ibland för mycket men jag försöker hejda mig. Har dock en jävla fantasi som jag bara anser typ ÄR jag. Har vänner som är underbart ärliga och som jag inte skulle fungera utan. Jag är en person som inte ger komplimanger för att man "ska göra det" till sina vänner utan för att jag tycker det på riktigt. Jag brukar säga "jag säger inte det här för att vi är vänner utan för att jag faktiskt tycker det..." men ja, så funkar jag.
Nu ska jag kila och kolla på The Matrix eller någon ny film med killen från The Trotskij och Nicholas Cage... SMELL!
/Hannushka
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)