Put out the read lights.

Har jag berättat att jag är jävligt bra på att sumpa mina chanser? Eller bra på att sumpa chanser punkt.

När det går framåt i ett område går det rent åt helvete på ett annat. Jag kan inte kontrollera det längre, eller; jag har väl aldrig kunnat kontrollera det/ mig. Eller så kontrollerar jag mig själv för bra och låter mig själv inte leva.

Jag är rädd, har jag berättat det?

Jag är rädd för framtiden, och för mig själv.

Jag är rädd för att skriva, för att sätta mig ner och skriva ner den där jävla novellen. Så jag kommer med ursäkter, och ursäktar jag mig länge nog så glömmer jag till slut bort idéen. Jag är rädd för att det bara ska gå åt helvete när jag sätter mig där, framför datorn och börjar skriva. Tänk om det blir ännu ett misslyckande? Jag har påbörjat så många olika noveller som är så bra i början men sen tar det stop rätt som det är. Jag kan inte få ut ett ord till. Då känns det som ett misslyckande, jag har fått höra att jag har en talang, för skrivande. Jag har tyckt så själv också, det är därför det gör så ont när jag misslyckas, eftersom det nog är den ena riktiga talang jag har.

Ibland fattar jag verkligen inte varför jag valde estet. Eller varför jag fortsätter att gå där, jag har förändrats så mycket sen jag började, jag gillar det inte.

Eller, jag gillar en del som att självförtroendet har stärkts och liknande men jag gillar inte sättet jag är på. Flamsig och jobbig. Jag kan ibland gå utanför mig själv och se mig, och jag tänker hur det kunde bli såhär?

Att jag var en av de smartaste i 9an och lärarna uppmuntrade mig på ett helt annat sätt än nu. Alla diskussioner på samhällslektionerna, nu på historian undrar jag mer om min lärare tror att vi är dumma i huvudet. Även fast jag gillar henne så känns det som diskussionerna är bortblåsta. Och stället där SO- diskussioner fortfarande finns känner jag ingen lockelse till att besöka längre. Jag orkar inte.

Så ni ser, jag är rädd.

Jag sumpar ständigt chanser som jag istället borde ta, jag borde tagit strid med så många.

Jag känner mig sviken, bedragen, folk har gått bakom ryggen på mig och jag gillar det inte. Jag är sårad, förbannad och vill helst bara hem och gråta. Eller träffa den här personen och fråga vad fan den håller på med. Men jag orkar inte. Jag är för ledsen och sårad, så vad gör jag? Jag sitter ensam i en lägenhet och gråter. Till "Shape of my heart" och "Inside" av Sting.

Men jag kan känna att det är lite bra, att sitta ensam och gråta och ha den här hjälplösa sugande känslan i bröstet, det gör mig lite förbannad. Det gör det lite svårare att andas normalt utan att det blir den här lite halvdramatiska effekten.

Herregud, varför är jag såhär? Det är min försvarsmekanism, intellektualisering/isolering.

Att alltid analysera sina känslor i sådana här situationer, och i andra situationer också. Ni som varit med mig när jag är full och pratar om saker som ligger under och när jag bara får ut allt.

Mitt huvud väger för mycket, ser livet framför mig som en film.

Jag bör väl egentligen avsluta det här inlägget snart.

- Sting! Come to my rescue!

/H

There's TOO MANY DICKS on the dancefloor!

Det går några barn på min baksida, de är typ 12år, kanske 9 - jag är inte så bra på att bestämma ålder på folk.
De kastar sina skor på marken, typ "vem kastar längst?" och ser ut att ha ganska trevligt, jag kan känna lite lycka i bröstet över att de ens är ute och leker/ kastar skor och inte sitter inne som ett nöt framför TVn eller datorn.

Jag var lite död när jag vaknade i morse, men jag får väl skylla mig själv om jag sover till två på dagen.
Igår vaknade jag i alla fall till efter min tupplur, men jag kände mig som en zombie i typ tre timmar. Men det gick över när jag såg slutet av The full monthy, när "Striptease" började senare på kvällen/natten satt jag i TV soffan och typ dansade.
Det är bra musik i den filmen och jag måste dansa när jag hör bra musik oavsett om jag är på ett disco, en konsert, sitter på bussen, är hemma, kollar på film etc.
Om jag inte kan dansa (alltså "rå dansa sönder") så gungar jag i alla fall, herregud, jag fattar inte hur folk som aldrig dansar till musik är skapta. Jag struntar fullständigt (inte alltid, men ofta) i HUR jag dansar, bara jag rör mig och musiken fyller hela mitt väsen.

När jag och mina vänner såg Familjen på Malmöfestivalen rå dansade vi sönder, man bara sträckte upp händerna och lät kroppen röra sig utan att direkt tänka på hur.
Det gick bra, och det var fett, sen kände jag en pisksnärt i nacken och Siri hade släppt lös sina dreads. Jag och Emelie försökte få henne att samla ihop dem till en knut igen och jag tror att vi lyckades.
Men herregud det var helt underbart. Man var/blev svettig, sjukt mycket folk som dansar och trängs, vatten som kastas ut (och det är bara skönt!) och man har fett peppande vänner runt sig som också "rå dansar sönder". Vad finns det inte att älska då? När man bara kan glömma allt, och inte tänka på något annat än nuet, musiken och hur jävla lycklig man ändå är. Vilka underbara vänner man har med sig (som jag hade då) och att det är såhär livet ska kännas.
Så känner jag, så kände jag under Familjen, även fast musiken inte direkt var den jag skulle lyssna på i vanliga fall så var den perfekt nu.
Jag vill så gärna gå på en konsert med Kylie Minogue, Lily Allen, Basement Jaxx, Familjen (igen), Promoe (igen) eller bara gå på en klubb där folk faktiskt dansar och att de spelar sån musik/daft punk/ depeche mode/ annan underbar musik, oh, heaven.

/H

I move the stars for no one but you

Status: medvetslös.

Jag är så trött att det borde vara olagligt, det känns som om jag inte har sovit på två dygn. Kanske tre.
Igår var det fett kul med några sjukt underbara människor, tackar tackar för den kvällen. Jag kom hem vid tolv, men somnade vid halv två och idag gick jag upp åtta i morse för att jobba; bra planerat, Hanna.
Efter min 1a dag på jobbet (efter att inte ha jobbat på typ en månad) mötte jag Jesper och vi gick till J&J's lghet, aptrött redan då. Tog bussen till cykeln och cyllade och köpte mat, kom hem, lagade käk och nickade till vid matbordet (vad fan händer egentligen!?) sa till papput att jag skulle sova en halvtimme, det slutade med att mamma väcker mig efter en och en halvtimme...
Är så trött att jag sitter upp i sängen och håller på att somna om. Tvingar mig uppåt, känner mig stolt över det. Tar på mig kläder och landar vid datorn och hej hej här är jag nu.
Har planerat att sova tills tre imorgon.
VÄNTA! hör att mamma och pappa tittar på The full monthy på tv, here I go!
Rock n roll part 2
/ Ha

Förödmjukelse.

.
Jag har nog aldrig känt mig så förödmjukad i hela mitt liv som jag kände mig idag, och jag har ändå blivit förödmjukad en del i mitt liv.

Det var nästan så att jag började gråta när jag satt/låg i tandläkarstolen idag, jag kände att tårarna började välla upp i ögonen men det blev inte mer. Jag höll ut, när jag kom ut till väntrummet igen gick jag raka vägen till toaletterna och låste in mig där i tio minuter för att samla mig och för att inte börja gråta på en tandläkarmottagning i Malmö när jag för en gångs skull var där helt ensam.

Jag missade mitt tåg för att jag satt där på toaletten, snart kommer det smälla.
Jag kommer smälla, snart, det har byggts upp under en längre tid, undertryckt vrede. Jag ber nästan om ursäkt i förväg för den som kommer att få det att rinna över, notera att jag skrev "nästan".
När hon (tandl. sjuksköterskan eller vad det heter) fixade en sak frågade hon hur det kändes varpå jag svarade; inte bra. Hon petade lite på en grej och frågade "känns det bättre nu?" (hon var förövrigt inte trevlig utan superbitchig, hela tiden.) och jag kände inte någon skillnad till det bättre och svarade "nej, det gör det faktiskt inte". Hon blir skitsur och fräser åt mig "men vaddå, jag petade ju precis rätt det!" och jag svarar inte, denna kvinna är fan lätt över 45 bast och har fortfarande inte lärt sig hur man behandlar människor, än mindre patienter.
Jag vill inte gå in på allt som hände, men det var sättet jag blev behandlad på som gjorde mig ledsen, okej att det kom ett guldkorn som hälsade på MIG och pratade TILL MIG, hon var hur schysst som helst, men inte den andra satkärringen.

Nu ska jag berätta något BRA om min dag också; jag gillade min outfit väldigt mycket, kändes väldigt mycket jag och varm och skön. Sen var formlektionen i morse fett trevlig, gillar min lärare, textil i allmänhet och de flesta av mina klasskamrater. Sen var ju historian as-nice, som alltid; min lärare är ap-skön och hon relaterar till filmer och talar klarspråk och hon får mig att fundera på om jag kanske ska bli historielärare?
Jo, inte att glömma; mina päron och bror. Jespers telefonsamtal (han lyckas alltid få mig på bättre humör genom ett ljud eller en mening) och att min pappa och mamma rå-peppar mig och alltid backar upp mig. Speciellt idag, när jag behövde skrika "fitta!" och "jävla ûberbitch!" i bilen på väg hem, tack för att du inte sa något, pappa.

Nu ska jag göra engelskläxa "write about yourself, your home and life, twitter-style" samt vara beredd att diskutera en smaskig text.
Vi ses imorgon, då är det många timmar med XHitler. Yes.
/H

Fast life

I'm always running around, running around...

Idag var det klassfoto, jag och några andra i klassen kände för att spexa till det lite, eftersom vi inte känner att allt måste vara så seriöst när det gäller ett klassfoto, i tvåan..

Vi ville att alla i klassen skulle ha svarta masker för ögonen på gruppfotot, det hade ju kunnat vara lite spex, eller hur? Och eftersom jag ändå har sett ut som ett fyllo/knarkare (jag har nästan alltid halvslutna ögon på klassfoton, jag blinkar... Så har det varit sedan 4:e klass) så varför inte? Jag kan ju ser drogad ut med mask och det kanske blir lite bättre då... Vi fick med oss typ 7-8stycken av 19, ja vi är 19 i klassen, men idag var vi bara 4 som hade maskerna på oss, jag, Emelie, Rebecca och Cornelia. Vi var coola, eller i alla fall spexiga och det är nästan samma sak som cool i det här fallet.

Så vi fyra satt ner tillsammans i en liten grupp och kände oss allmänt annorlunda.

Senare var det matte, (oh happy day! NOT) och gott snack, åt Djungelvrål som Johnny hade tagit med sig och hon och jag satt och blev glada för varje ekvation vi klarade. Vi har världens nästa bästa mattelärare, han är nyutexaminerad och har andra metoder och är en helskön snubbe, men han är nummer 2- bäst eftersom nr 1 redan är (och kommer alltid vara) Gunnars position... Fan vad jag saknar honom, Gunnar alltså.

Under dagens mattelektion diskuterade vi (förutom matte och huruvida godisen såg ut som en elefant eller en traktor) dialekter. Siri sa (som den skåning hon är) GORKA till gurka, och när jag påpekade hennes ûberskånska uttal så härmade hon mig och fighten var igång, Rebecca, Ellie och läraren var på min sida och Siri sa "men det heter ju gorka, typ gorkbork", då jag nästan dog av skratt, "nej siri, gUrkbUrk! Du kan inte säga; naj, nouh vill jao fan ha ein gorkbork!" och vi skrattade tills tårarna rann... WAZA!

Förlåt alla skåningar där ute, men jag fattar inte vad ni säger ibland och jag har bott här i hela mitt liv, det borde finnas en skånsk ordlista/ordbok. Balle för en skåning är inte detsamma som balle för mig eller min familj... Okej, folk här kan inte höra skillnad på om jag säger "bod" eller "bord", mina "r" försvinner...

Nu ska jag cykla härifrån losers, vi ses.

/H

p.s- Alexander Skarsgård är snygg!

p.s2- om ni inte känner att ni vill dansa till det här är ni helt lodis i huvudet!

p.s3- Yo mutha Uckas!