Knee deepen

Tja, förkylningen sitter i lite...
Igår när jag skulle gå och lägga mig så skulle jag rulla ner rullgardinen (för att ifall jag inte somnar förrän typ 4 blir jag bara störd och panikstressad om/när jag ser himlen ljusna) och då ser jag hur en hoppspindel kravlar runt på den (rullgardinen) och jag stelnar. "Snälla spindeln", säger jag "snälla, kryp inte hela vägen från fönstret till min säng, jag vill inte döda dig men snälla kan du inte bara stanna precis där du är. Jag vill inte råka svälja dig i sömnen." och så rullar jag ner gardinen med spindeln på andra sidan. Man sväljer 8 spindlar i sömnen varje år (eller är det månad) och bara tanken på att ett kryp (eller något annat levande för den delen) skall krypa in i min mun eller näsa när jag sover och att jag ska "råka" svälja det är bara förkrossande äckligt. Nej, i regel är jag inte en person som skriker när jag ser en spindel eller springer som en galning för att komma iväg från en geting men jag gillar dem inte. Vet att de måste existera för det här fint "kretsloppet" men det innebär inte att jag gillar dem, förstår bara deras existens och kan ju bara leva med det eller hur?

Jag chattar lite med Daniel, som säger att jag har ett bra flyt i mina texter när jag bloggar och käre Daniel, tack. Men jag tycker inte att flyt är något jag har numer när jag bloggar, flyt har jag när jag skriver arbeten ett utkast till noveller (som jag aldrig skriver klart) men vad fint att du tycker det, Daniel, det gör mig glad.

Ha! Jag känner mig som Sylvia Plath, skrivande är det jag har. Jag gjorde ett arbete om henne (Plath) nu i tvåan, där jag skrev vad jag själv ansåg att skrivande var, för mig och för många andra. Skrivande (oavsett noveller, långa berättelser, dagböcker, skönlitterära böcker, dikter, kluddiga stödord eller anteckningar) är som terapi, för mig hjälper skrivandet att få ordning på mina tankar, utveckla mina resonemang och bara komma ihåg eller för att komma vidare. Om något har hänt som är för jobbigt att prata om så kan jag skriva ner det och senare "lägga det bakom mig". Jag menar dock inte att det är såhär för alla eller att jag aldrig kommer att behöva en psykolog (i min framtid) för att jag "kan" skriva, men för mig är det nog. Eftersom jag mår bra av att göra det, det är nog nu. Händer det mig något jobbigt senare i livet kanske jag behöver en psykolog för att kunna komma ut den jobbiga situationen, SE problemet, FÖRSTÅ varför det uppstod, ANALYSERA det och senare kanske GÅ VIDARE, eller hitta en LÖSNING.
Skrivandet är också ett sätt att försöka förstå saker, om jag kan skriva ner det så kanske jag också kan förstå det lättare, om man observerar människor runt omkring sig så kan man se vissa tydliga karaktärsdrag, om man skriver ner dem kan man kanske börja dramatisera i huvudet och på papper. Skrivande kan vara ett sätt att komma BORT från vår verklighet, som vi känner den, och träda in i en annan.
Jag älskar att fantisera om människor, att göra upp korta historier i huvudet om människor man möter på stan, men hon gillar nog att titta på konståkning och så har hon en liten son som gillar nagellack och hon har alltid velat rida och tävla med hästar... Han är i hemlighet homosexuell men vågar inte säga det till sina coola killkompisar som går med kuken före och han brukar gå hem och gråta lite på kvällen...
Jag skriver ner små citat från mina vänner som jag tycker är roliga eller definerar dem eller situationen, små citat från filmer som jag fastnar för och har i min plånbok eller på mobilen, eller i en liten bok jag skriver i.
På fem år har jag skrivit ut 16st böcker, skrivböcker - tankerböcker eller dagböcker. Kalla det vad ni vill, men det är fem år av mitt liv och det är det värdefullaste jag har. Som jag äger. Det är jag under fem års tid, mina funderingar, mina kommentarer till saker jag läst eller hört och mina skumma teckningar som inte klassas som direkt vackra.

Nu ska jag äta, det tog slut här idag.
Ciao.
/ H.

"i had to stir myself from my traditional lingour"

Hej hej,
Sitter här med mitt anställningsbevis/kontrakt framför mig, ska rota fram en penna så att jag kan skriva under alltet, ca 90kr i timmen, det är väl rätt bra ändå?
Fuck yeah, nu var det klart.

Jag bloggar sällan, i vintras/till feb så var det för att jag var upptagen med dejtande (hur DUMT låter inte det?) och sen sa snubben jag dejtade att det är puckat att blogga och jag ljög och sa att jag hade en blogg för "flera år sen men bloggar inte längre..." jag stör mig på mig själv för att jag ljög. Gud, när man såhär i efterhand kollar på det där "förhållandet" kommer man ihåg/på saker som var så väldigt cp. Personen i fråga visade sig förövrigt vara ett litet as, men jag kan känna att det är rätt överspelat nu, har pratat om det många gånger med mina närmaste och ja, det är dags att komma förbi det nu.
Senare var jag bara upptagen av skolarbete och annat tidkrävande...

Corre är i Turkland, Emma i US and A och Annika i England, jag saknar dem.

För övrigt funkar mitt internet sådär bra, Vampire Wars måste "reload" hela tiden, meeeeeeen det är okej.
Igår träffade jag Klarus, trevligt trevligt, hade lite sightseeing i mitt "hood" och så pizza och sådant, inatt mådde jag lite illa, kändes som om huvudet skulle explodera och jag drömde freaky mardrömmar, gick upp och drack vatten, kände mig som en död. Mådde helt enkelt skit, allt var helt overkligt och jag glömde bort massa saker som hände (typ att pappa hade kommit in och pratat med mig och att jag hade svarat...). Pappa väckte mig och jag pratade om mina åkommor.
Det jag har ätit idag är följande 1/3 av ett knäckebröd, en tomat och en macka, jag är inte hungrig på en femöring. WÄH! Känner mig helt störd, mår bättre nu än vad jag gjorde i morse men ändå inte bra. För övrigt ser jag två fåglar som typ parar sig, vilket eh, i sin tur känns lite.... skumt?

Vill bara avsluta med att säga att "The Boat that Rocked" är en av de bästa filmerna EVAH, att jag har köpt den och att jag ÄLSKAR den (samt har sett den typ 7 gånger...).

Tjaråå!/Hanna