Knee deepen

Tja, förkylningen sitter i lite...
Igår när jag skulle gå och lägga mig så skulle jag rulla ner rullgardinen (för att ifall jag inte somnar förrän typ 4 blir jag bara störd och panikstressad om/när jag ser himlen ljusna) och då ser jag hur en hoppspindel kravlar runt på den (rullgardinen) och jag stelnar. "Snälla spindeln", säger jag "snälla, kryp inte hela vägen från fönstret till min säng, jag vill inte döda dig men snälla kan du inte bara stanna precis där du är. Jag vill inte råka svälja dig i sömnen." och så rullar jag ner gardinen med spindeln på andra sidan. Man sväljer 8 spindlar i sömnen varje år (eller är det månad) och bara tanken på att ett kryp (eller något annat levande för den delen) skall krypa in i min mun eller näsa när jag sover och att jag ska "råka" svälja det är bara förkrossande äckligt. Nej, i regel är jag inte en person som skriker när jag ser en spindel eller springer som en galning för att komma iväg från en geting men jag gillar dem inte. Vet att de måste existera för det här fint "kretsloppet" men det innebär inte att jag gillar dem, förstår bara deras existens och kan ju bara leva med det eller hur?

Jag chattar lite med Daniel, som säger att jag har ett bra flyt i mina texter när jag bloggar och käre Daniel, tack. Men jag tycker inte att flyt är något jag har numer när jag bloggar, flyt har jag när jag skriver arbeten ett utkast till noveller (som jag aldrig skriver klart) men vad fint att du tycker det, Daniel, det gör mig glad.

Ha! Jag känner mig som Sylvia Plath, skrivande är det jag har. Jag gjorde ett arbete om henne (Plath) nu i tvåan, där jag skrev vad jag själv ansåg att skrivande var, för mig och för många andra. Skrivande (oavsett noveller, långa berättelser, dagböcker, skönlitterära böcker, dikter, kluddiga stödord eller anteckningar) är som terapi, för mig hjälper skrivandet att få ordning på mina tankar, utveckla mina resonemang och bara komma ihåg eller för att komma vidare. Om något har hänt som är för jobbigt att prata om så kan jag skriva ner det och senare "lägga det bakom mig". Jag menar dock inte att det är såhär för alla eller att jag aldrig kommer att behöva en psykolog (i min framtid) för att jag "kan" skriva, men för mig är det nog. Eftersom jag mår bra av att göra det, det är nog nu. Händer det mig något jobbigt senare i livet kanske jag behöver en psykolog för att kunna komma ut den jobbiga situationen, SE problemet, FÖRSTÅ varför det uppstod, ANALYSERA det och senare kanske GÅ VIDARE, eller hitta en LÖSNING.
Skrivandet är också ett sätt att försöka förstå saker, om jag kan skriva ner det så kanske jag också kan förstå det lättare, om man observerar människor runt omkring sig så kan man se vissa tydliga karaktärsdrag, om man skriver ner dem kan man kanske börja dramatisera i huvudet och på papper. Skrivande kan vara ett sätt att komma BORT från vår verklighet, som vi känner den, och träda in i en annan.
Jag älskar att fantisera om människor, att göra upp korta historier i huvudet om människor man möter på stan, men hon gillar nog att titta på konståkning och så har hon en liten son som gillar nagellack och hon har alltid velat rida och tävla med hästar... Han är i hemlighet homosexuell men vågar inte säga det till sina coola killkompisar som går med kuken före och han brukar gå hem och gråta lite på kvällen...
Jag skriver ner små citat från mina vänner som jag tycker är roliga eller definerar dem eller situationen, små citat från filmer som jag fastnar för och har i min plånbok eller på mobilen, eller i en liten bok jag skriver i.
På fem år har jag skrivit ut 16st böcker, skrivböcker - tankerböcker eller dagböcker. Kalla det vad ni vill, men det är fem år av mitt liv och det är det värdefullaste jag har. Som jag äger. Det är jag under fem års tid, mina funderingar, mina kommentarer till saker jag läst eller hört och mina skumma teckningar som inte klassas som direkt vackra.

Nu ska jag äta, det tog slut här idag.
Ciao.
/ H.