för er är det här skrivet en fredag, för mig; torsdag.

I tisdags tränade jag Krav Maga för första gången, det gick ju lite sisådär. Jag kände mig lite bortkommen och det var lite väl mycket närkontakt för en som stundtals har lite problem med att vara fysisk med folk, oavsett om jag känner dem eller inte. Sen var det ju lite väl mycket "testosteron" och tävlingskänsla, dagen därpå hade jag sinnessjuk träningsvärk i nacken och självfallet resten av kroppen.

Jag blev lite ledsen och ville hem men samtidigt inte för det kommer att vara ÄNNU jobbigare att komma hem till Skåne och sitt gamla (nu tomma) rum innan jag har fått Göteborg att kännas som mitt hem numero dos i alla fall. Så september ut är jag självmant tvingad att stanna här. Jag tror det blir bra det också, men i onsdags kände jag inte så.

I morse ville jag inte till skolan alls, jag hade ingen aptit, ingen ork/lust till något annat än att sova och allt och alla var fel. Träningsvärken var kvar.

Jag åkte in ändå, gick på en något rörig lektion och längtade efter någon att spy galla på, att ha någon att hata med är fett underskattat. Man behöver inte hata allt/alla eller hela tiden men lite hat är hälsosamt, samma sak som att det inte alltid är en negativ känsla/sak att bli arg. Jag tycker att det är bra, sen kan man ju reflektera över varför man blir arg och HUR man ska hantera det på ett bra sätt men att BLI arg är bra. Att kunna känna "rena" känslor är bra.

Men ja, åt med folk som man försöker lära känna, kom hem och kände mig tom. Nedstämd. Ensam. Tjejen jag bor med (vet inte hur sugen hon är på att jag skriver hennes namn här direkt - håll tillgodo) kom hem en sväng och spelade piano - som en gud, alltså hon är SÅ bra! - och gick igen. Jag ville inte träna, inte äta. Åt ändå. Och gick till spårisen och 40 min senare står jag utanför lokalen och tänker att "Nu jävlar kör vi så att jag kan bestämma mig sen om jag ska betala massa pengar för det här!" och blev hälsad på när jag gick in. Så lite som betyder så mycket. En nick av erkännande, ihågkommande. Betyder guld ska ni veta.

Jag körde, var lugnare, ärlig och sa att jag ville ta det långsamt första gången så att rörelsen blir rätt innan man kör på.

Var inte lika "rädd" för kroppskontakt, körde på. Så jävla skönt, var två tjejer till där och jag hoppas att de kommer igen. Kände mig inte lika bortkommen, mer trygg, mer ok för nu visste jag vad som väntade. Mycket kroppskontakt, att det inte är direkt skönt när någon trycker ner ens huvud mot deras bröstkorg och knäar mitsen man håller för mage och skrev, men att det inte är obehagligt längre. Bra liksom.

Sen började det ömma under fötterna, som att man har små blåsor (vi är barfota på matta) och tänkte inte så mycket på det, sen börjar det göra ont i ena stortån (eller, undersidan av stortån precis innan tån övergår i fot-inte alls flummigt.) så jag tittar efter. Blod. På hela tåns undersida. Och svider gör det. Jag går av, får hjälp, duschar av tassen och plåstrar om. Sitter en kvart, väljer och gå upp och försöka lite utan att stödja på tån. Då ska vi göra armhävningar. Jag gör dem, på ett ben så att säga och kände mig som Navy Seals. Jag hatar armhävningar. Sen gjorde vi lite annat och slut, duscha skiten och halta därifrån. Åka spåris. Känna mig jävligt nöjd med hur bra det kändes. Och hur underbart det var när tränaren (som är man) säger till oss att det är för mycket musklande, för mycket tävlingstänk bland killarna. Åh. Underbart. Humor.

Bästaste "sambo" - det är vi ju, eller jag är inneboende men ändå  - mötte mig i djävulstrappan. 

Hade jag inte hört vad som har hänt vid den trappan (rån osv) så hade jag bara tänkt "h vilken jävla helveteskonstruktion" men nu när man vet - även fast det var typ lite mer än ett år sen tror jag...- så finns det i bakhuvudet att trappan är ond på natten/kvällen.

Well. Nu ska jag väl sova som alla andra vettiga studenter som han skit för sig i morgon. 

Jag känner mig nöjd med dagens prestation. 

Peace off murps!

/H