Krossat glas.

Denna vecka har (och är fortfarande) "veckan från helvetet".
Jag har stressat som en idiot de senaste veckorna och redan förra veckan såg jag mina egna tecken på utmattning. Irritation, huvudvärk (jag har sällan det), slö, dålig sömn, trött både fysiskt och psykiskt. Och denna veckan började jag bli förkyld och allt trappades upp ännu en nivå.
Det var prov, efter i matteplaneringen(jag är fortfarande efter med ca 100 tal), två stora projektarbeten där vi låg/ligger back och så ska man hålla god min och inte skrika på folk. Nu vet ni varför jag brusade upp för minsta lilla, varför jag snäste och var irriterad, men jag behövde det, därför tänker jag inte be om ursäkt.
Provet är avklarat, jag har feber och fryser hela tiden. Projektet i engelska går lite åt helvete men det måste vi lösa, anchorwoman - here I come!
Jag skrev en novell till svenskan också, en thriller novve. I början tyckte jag att det nog skulle komma att vara det bästa jag skrivit, men jag tar tillbaka det. Bra blev den i alla fall, det är lite det som räknas kan jag känna.

Jag är jättedålig på att planera, dålig på att göra det jag själv säger. Man vet att man måste räkna matte men väljer i stället att spela strategispel på jesper.nu
Jag skjuter undan min utmattning så länge jag kan men det innebär bara att jag kommer att vara körd i huvudet i två veckor när den väl slår mig. Jag är väldigt känslig och det stör mig, eftersom jag inte har samma möjlighet att "hålla igång" en hel vecka som mina kompisar gör.
Det är ju inte direkt så att man pratar om utmattning med sina vänner, eller jag gör det inte i alla fall.
Jag känner mig svag, och jag vet att det är dåligt att känna såhär (och väldigt macho): Men jag vill inte visa mig svag, jag har jättesvårt att gråta inför folk som inte står mig supernära. Jag har svårt att vara den som tar första kontakten eftersom jag är rädd att folk ska dissa. Jag är nog ganska blyg när allt kommer omkring. Eller, jag är blyg när jag känner att jag måste bete mig på ett visst sätt för att få personer att se och gilla mig. Alltså, när jag känner att jag måste prestera något för den nya människan.
Alla kanske känner såhär egentligen, jag vet inte.
Nu har jag ont i huvudet och är varm, det gör ont i mina ögon när jag blundar.
Jag känner mig så jävla liten, som om det inte är jag som styr över mig själv längre. Ska man kalla det för en identitetskris? När man är flera olika personer och är så splittrad, det är ganska jobbigt.
- Jag kan inte leva i nuet, sa jag till en vän på bussen igår.
Det är sant, jag planerar bara framåt, månader framåt. Jag vill komma bort från nuet eftersom det får mig att bli osäker, rädd och ledsen. Förvirrad. Splittrad i så många delar, så många olika personer. Vet ni var ni har mig? Vem jag är? Ni kan gärna hjälpa mig.
A tear is a remarkable thing.
/ Hanna