mind, heart, soul.

Hej!
Det är påsk och jag har sovit för lite. Hade jag varit vid mina sinnes fulla bruk (om jag nu är det någonsin) så hade jag nog aldrig publicerat detta inlägget. Men eftersom jag har sovit ca 4,5 timmar och gått upp 6 för att jobba till 13 så lider jag lite av sömnbrist.
Efter jag kom hem gick jag och lade mig, sov i 3 timmar och blir väckt av mammut med att resten av familjen + flickvänner kommer om en halvtimme. Jag vill bara glömma och sova mer men drar mig motvilligt upp ur sägen.
Folket kommer och jag låtsas vara social och intresserad av diverse ting. Helst ville jag springa upp till mitt rum och låsa dörren.

Det är inte det att jag på något sätt ogillar mina bröders flickvänner, snarare tvärtom; jag tycker väldigt mycket om dem.

Jag känner mig bara alltid som fula ankungen eller "lillasystern utan pojkvän". Ni vet känslan, det kan vara samma känsla som när ni är på en fest och alla "får ihop det" utom ni, eller när ni skulle kollat på film med era vänner och så kommer deras pojk-/flickvänner och sitter med.
Eller, som jag var med om innan, att ni är vän med två personer som råkar vara tillsammans och så ska ni tre göra något ihop och de sitter och håller om varandra och snuttegullar och håller på.
Lite så känns det när jag sitter vid matbordet och det är mamma och pappa bredvid varandra, bror 1 och bror1's flickvän bredvid varandra, bror 2 och bror2's flickvän bredvid varandra....och så jag.
Inte direkt kul, att känna sig som "nuckan", man kan ju inte säga något heller.

Vad skulle det vara? "Hej, jag känner mig mobbad (typ) så kan ni sluta tycka om varandra?" Nej, inte direkt det man säger när man i nästa andetag är glad för sina bröder för att de har hittat någon som de tycker om och som tycker om dem tillbaka.
Så, vad gör man?

/H