söndag 20 september 2009

There's TOO MANY DICKS on the dancefloor!

Det går några barn på min baksida, de är typ 12år, kanske 9 - jag är inte så bra på att bestämma ålder på folk.
De kastar sina skor på marken, typ "vem kastar längst?" och ser ut att ha ganska trevligt, jag kan känna lite lycka i bröstet över att de ens är ute och leker/ kastar skor och inte sitter inne som ett nöt framför TVn eller datorn.

Jag var lite död när jag vaknade i morse, men jag får väl skylla mig själv om jag sover till två på dagen.
Igår vaknade jag i alla fall till efter min tupplur, men jag kände mig som en zombie i typ tre timmar. Men det gick över när jag såg slutet av The full monthy, när "Striptease" började senare på kvällen/natten satt jag i TV soffan och typ dansade.
Det är bra musik i den filmen och jag måste dansa när jag hör bra musik oavsett om jag är på ett disco, en konsert, sitter på bussen, är hemma, kollar på film etc.
Om jag inte kan dansa (alltså "rå dansa sönder") så gungar jag i alla fall, herregud, jag fattar inte hur folk som aldrig dansar till musik är skapta. Jag struntar fullständigt (inte alltid, men ofta) i HUR jag dansar, bara jag rör mig och musiken fyller hela mitt väsen.

När jag och mina vänner såg Familjen på Malmöfestivalen rå dansade vi sönder, man bara sträckte upp händerna och lät kroppen röra sig utan att direkt tänka på hur.
Det gick bra, och det var fett, sen kände jag en pisksnärt i nacken och Siri hade släppt lös sina dreads. Jag och Emelie försökte få henne att samla ihop dem till en knut igen och jag tror att vi lyckades.
Men herregud det var helt underbart. Man var/blev svettig, sjukt mycket folk som dansar och trängs, vatten som kastas ut (och det är bara skönt!) och man har fett peppande vänner runt sig som också "rå dansar sönder". Vad finns det inte att älska då? När man bara kan glömma allt, och inte tänka på något annat än nuet, musiken och hur jävla lycklig man ändå är. Vilka underbara vänner man har med sig (som jag hade då) och att det är såhär livet ska kännas.
Så känner jag, så kände jag under Familjen, även fast musiken inte direkt var den jag skulle lyssna på i vanliga fall så var den perfekt nu.
Jag vill så gärna gå på en konsert med Kylie Minogue, Lily Allen, Basement Jaxx, Familjen (igen), Promoe (igen) eller bara gå på en klubb där folk faktiskt dansar och att de spelar sån musik/daft punk/ depeche mode/ annan underbar musik, oh, heaven.

/H

Inga kommentarer: