När det går framåt i ett område går det rent åt helvete på ett annat. Jag kan inte kontrollera det längre, eller; jag har väl aldrig kunnat kontrollera det/ mig. Eller så kontrollerar jag mig själv för bra och låter mig själv inte leva.
Jag är rädd, har jag berättat det?
Jag är rädd för framtiden, och för mig själv.
Jag är rädd för att skriva, för att sätta mig ner och skriva ner den där jävla novellen. Så jag kommer med ursäkter, och ursäktar jag mig länge nog så glömmer jag till slut bort idéen. Jag är rädd för att det bara ska gå åt helvete när jag sätter mig där, framför datorn och börjar skriva. Tänk om det blir ännu ett misslyckande? Jag har påbörjat så många olika noveller som är så bra i början men sen tar det stop rätt som det är. Jag kan inte få ut ett ord till. Då känns det som ett misslyckande, jag har fått höra att jag har en talang, för skrivande. Jag har tyckt så själv också, det är därför det gör så ont när jag misslyckas, eftersom det nog är den ena riktiga talang jag har.
Ibland fattar jag verkligen inte varför jag valde estet. Eller varför jag fortsätter att gå där, jag har förändrats så mycket sen jag började, jag gillar det inte.
Eller, jag gillar en del som att självförtroendet har stärkts och liknande men jag gillar inte sättet jag är på. Flamsig och jobbig. Jag kan ibland gå utanför mig själv och se mig, och jag tänker hur det kunde bli såhär?
Att jag var en av de smartaste i 9an och lärarna uppmuntrade mig på ett helt annat sätt än nu. Alla diskussioner på samhällslektionerna, nu på historian undrar jag mer om min lärare tror att vi är dumma i huvudet. Även fast jag gillar henne så känns det som diskussionerna är bortblåsta. Och stället där SO- diskussioner fortfarande finns känner jag ingen lockelse till att besöka längre. Jag orkar inte.
Så ni ser, jag är rädd.
Jag sumpar ständigt chanser som jag istället borde ta, jag borde tagit strid med så många.
Jag känner mig sviken, bedragen, folk har gått bakom ryggen på mig och jag gillar det inte. Jag är sårad, förbannad och vill helst bara hem och gråta. Eller träffa den här personen och fråga vad fan den håller på med. Men jag orkar inte. Jag är för ledsen och sårad, så vad gör jag? Jag sitter ensam i en lägenhet och gråter. Till "Shape of my heart" och "Inside" av Sting.
Men jag kan känna att det är lite bra, att sitta ensam och gråta och ha den här hjälplösa sugande känslan i bröstet, det gör mig lite förbannad. Det gör det lite svårare att andas normalt utan att det blir den här lite halvdramatiska effekten.
Herregud, varför är jag såhär? Det är min försvarsmekanism, intellektualisering/isolering.
Att alltid analysera sina känslor i sådana här situationer, och i andra situationer också. Ni som varit med mig när jag är full och pratar om saker som ligger under och när jag bara får ut allt.
Mitt huvud väger för mycket, ser livet framför mig som en film.
Jag bör väl egentligen avsluta det här inlägget snart.
- Sting! Come to my rescue!
/H
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar