Förödmjukelse.

.
Jag har nog aldrig känt mig så förödmjukad i hela mitt liv som jag kände mig idag, och jag har ändå blivit förödmjukad en del i mitt liv.

Det var nästan så att jag började gråta när jag satt/låg i tandläkarstolen idag, jag kände att tårarna började välla upp i ögonen men det blev inte mer. Jag höll ut, när jag kom ut till väntrummet igen gick jag raka vägen till toaletterna och låste in mig där i tio minuter för att samla mig och för att inte börja gråta på en tandläkarmottagning i Malmö när jag för en gångs skull var där helt ensam.

Jag missade mitt tåg för att jag satt där på toaletten, snart kommer det smälla.
Jag kommer smälla, snart, det har byggts upp under en längre tid, undertryckt vrede. Jag ber nästan om ursäkt i förväg för den som kommer att få det att rinna över, notera att jag skrev "nästan".
När hon (tandl. sjuksköterskan eller vad det heter) fixade en sak frågade hon hur det kändes varpå jag svarade; inte bra. Hon petade lite på en grej och frågade "känns det bättre nu?" (hon var förövrigt inte trevlig utan superbitchig, hela tiden.) och jag kände inte någon skillnad till det bättre och svarade "nej, det gör det faktiskt inte". Hon blir skitsur och fräser åt mig "men vaddå, jag petade ju precis rätt det!" och jag svarar inte, denna kvinna är fan lätt över 45 bast och har fortfarande inte lärt sig hur man behandlar människor, än mindre patienter.
Jag vill inte gå in på allt som hände, men det var sättet jag blev behandlad på som gjorde mig ledsen, okej att det kom ett guldkorn som hälsade på MIG och pratade TILL MIG, hon var hur schysst som helst, men inte den andra satkärringen.

Nu ska jag berätta något BRA om min dag också; jag gillade min outfit väldigt mycket, kändes väldigt mycket jag och varm och skön. Sen var formlektionen i morse fett trevlig, gillar min lärare, textil i allmänhet och de flesta av mina klasskamrater. Sen var ju historian as-nice, som alltid; min lärare är ap-skön och hon relaterar till filmer och talar klarspråk och hon får mig att fundera på om jag kanske ska bli historielärare?
Jo, inte att glömma; mina päron och bror. Jespers telefonsamtal (han lyckas alltid få mig på bättre humör genom ett ljud eller en mening) och att min pappa och mamma rå-peppar mig och alltid backar upp mig. Speciellt idag, när jag behövde skrika "fitta!" och "jävla ûberbitch!" i bilen på väg hem, tack för att du inte sa något, pappa.

Nu ska jag göra engelskläxa "write about yourself, your home and life, twitter-style" samt vara beredd att diskutera en smaskig text.
Vi ses imorgon, då är det många timmar med XHitler. Yes.
/H