Hej.
Man blir sk bjuden till en begravning, man tackar ja med ett "självklart!".
Man heter Hanna Andersson och känner sig ganska låg över detta. Vad ska man ha med sig? Ha på sig? Är det ok om man har med sig en egen liten blombukett att slänga på kistan?
Måste man verkligen ha svarta kläder om man tror att personen som numera ligger kall och död i kistan inte skulle vilja det?
Är det okej att ringa de anhöriga och fråga dessa saker eller är det dåligt? Borde jag veta sånt här? Det finns ju inget facit, inga rätt eller fel. Bara normer.
Jag har varit på begravning förut, men då var det min mormor som begravdes och jag fick ju sk "insider information". Men nu är det ju inte en släkting till mig som inte är här längre, men jag älskade honom. En av de bästa människorna som har funnits, därför känns det så konstigt att världen fortsätter att fungera. Jag tycker att det är fel, men å andra sidan så dör människor hela tiden. Människor jag aldrig har träffat eller skulle velat träffa, deras anhöriga tänker nog likadant som mig; varför fortsätter jorden att rotera och världen att röra sig när just den här personen har dött?
Ibland vill man bara totalt hänge sig själv åt de känslor man känner för stunden. Det, kan jag känna, är lite jobbigt.
Jag trodde att det skulle kännas helt fel att skratta och må bra när min mormor dog. När jag fick reda på att hon hade dött så kändes det lite som om ett par gardiner drogs ifrån ett fönster och någon ropade: Välkommen till verkligheten!
Det var lite som om min världsbild blev pånyttfödd i helvete. Det var ganska länge sen nu, sen hon dog och ännu längre sen hon blev sjuk. Hon blev väl sjuk för typ fem sex år sen, då var jag tio år. Fatta att jag var tio år när min mormor blev sjuk i cancer.
Man heter Hanna Andersson och känner sig ganska låg över detta. Vad ska man ha med sig? Ha på sig? Är det ok om man har med sig en egen liten blombukett att slänga på kistan?
Måste man verkligen ha svarta kläder om man tror att personen som numera ligger kall och död i kistan inte skulle vilja det?
Är det okej att ringa de anhöriga och fråga dessa saker eller är det dåligt? Borde jag veta sånt här? Det finns ju inget facit, inga rätt eller fel. Bara normer.
Jag har varit på begravning förut, men då var det min mormor som begravdes och jag fick ju sk "insider information". Men nu är det ju inte en släkting till mig som inte är här längre, men jag älskade honom. En av de bästa människorna som har funnits, därför känns det så konstigt att världen fortsätter att fungera. Jag tycker att det är fel, men å andra sidan så dör människor hela tiden. Människor jag aldrig har träffat eller skulle velat träffa, deras anhöriga tänker nog likadant som mig; varför fortsätter jorden att rotera och världen att röra sig när just den här personen har dött?
Ibland vill man bara totalt hänge sig själv åt de känslor man känner för stunden. Det, kan jag känna, är lite jobbigt.
Jag trodde att det skulle kännas helt fel att skratta och må bra när min mormor dog. När jag fick reda på att hon hade dött så kändes det lite som om ett par gardiner drogs ifrån ett fönster och någon ropade: Välkommen till verkligheten!
Det var lite som om min världsbild blev pånyttfödd i helvete. Det var ganska länge sen nu, sen hon dog och ännu längre sen hon blev sjuk. Hon blev väl sjuk för typ fem sex år sen, då var jag tio år. Fatta att jag var tio år när min mormor blev sjuk i cancer.
/ Hanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar