Jag har varit på kurs och det var fedt, jag fick visserligen en släng av dåligt självförtroende och lite av en repris på en kurs jag vara på för ett år sen typ. Men jag snackade lite med Annika (min ängel) och sen blev allt chill igen så att säga. Men det var jävligt trevligt folk på kursen och bra föreläsningar, trevligt samkväm också XD
Nu är jag mest förvirrad (inte på grund av innehållet på kursen), så fort jag sluter ögonen så tänker jag bara på en sak. Så jag gör allt för att inte ha det tyst omkring mig så att jag får ro att tänka, jag vill inte tänka. Så jag spelar massa musik, ser på film, ska snart duscha och då kommer jag att ha tid till att tänka. Det blir jobbigt.
Det är ofta så att jag skriver om saker som är jobbiga, i min tankebok (genast kom jag upp en rank på nördlistan) på datorn, men man skriver sällan som saker som är lätta just för att de är lätta, man behöver inte tänka på det som är lätt.
Jag funderar fortfarande om jag ska skriva den där boken, jag vill väldigt gärna göra det men jag vet inte hur jag ska börja historien. Det är konstigt, varje gång jag skriver novellen brukar det vara just början jag redan har klar, men det här är mer komplicerat och mer seriöst.
Det regnar.
Ända sen jag började på dagis har jag varit "en glad tjej". När jag nådde såhär 5års åldern fick jag och min bästa vän sitta vid det "speciella" bordet (det som var speciellt vara att det bara var två och kunde sitta där, typ själva vid maten "som en belöning") när vi skulle äta. Vi fick sitta där en endaste gång, haha, vi skrattade och hade så roligt (och "störde matron för de andra barnen, fy på er flickor!"), jag kommer verkligen ihåg hur kul vi hade!
När jag blev sur på dagis så fick jag (och många andra flickor) höra att jag inte skulle gråta för jag var ju alltid "en så glad liten tjej" (titta; jag fick till och med in ordet "liten").
Alltid har jag varit en så glad tjej, dagis, lågstadiet, och det försvann lite får min lärares bild av mig på mellanstadiet. Sen fanns den där igen. Jag har väl alltid varit en "glad tjej" och schysst tjej, men samtidigt en tjej som kan brusa upp och skrika. I 4an satte min lärare (som jag lärde mig att hata) tjejerna mellan killarna, vi skulle lugna ner dem, ni vet.
Jag blev placerad vid Joakim (en av de mer störiga killarna i klassen och min lärare hade fått höra från min 1-3an lärare att jag var en snäll tjej och det var ju hennes första intryck av mig så man kan ju inte klandra henne), jag och Joakim blev splittrade efter 2månader. Vi blev störningsmomenten, vi hade så jävla roligt, skrattade och skämtade hela tiden. Min lärares bild av mig som snäll söt och tyst förändrades radikalt. När jag senare skällde på henne för att hon gillade kollektiv bestraffning och när hon försvarade sitt favoritbarn; han hade tagit stryptag om mig för att jag hade sagt att jag hoppades att hans mamma slog honom.
Sen var det ju högstadiet och det känner jag att jag inte behöver kommentera. Jag hat-älskade högstadiet. Jag älskar det so-lektionerna i 7an men i 8an älskade jag dem för att jag hatade min lärare (vi bytte, 3olika på 3år) och för att jag fick ut min ilska. Mark hade också börjat i min klass, hatobjektet för mig och klassen. Han gav mig öknamnet Cruella de Vil (jag hade en svart slinga i mitt ljusa hår) och mobbade allt och alla för pengar, han var en av de första som gjorde mig så förbannad under en lektion att jag bara reste mig upp sen inget minne, sen fann jag mig själv stå bakom honom och alla tittade på i klassrummet och jag slog honom i bakhuvudet och hans panna slogs ner i bordet, sen gick jag bara och satte mig igen. Min lärare sa ingenting.
Ett tag var jag så jävla trött över att vara snäll, sen lösta jag en sak och efter det känner jag att jag är Hanna and that's it.
Lätt en av de sämsta inlägg ever, men nu bara blev det så.
!Hasta luego!/ Hanna
Nu är jag mest förvirrad (inte på grund av innehållet på kursen), så fort jag sluter ögonen så tänker jag bara på en sak. Så jag gör allt för att inte ha det tyst omkring mig så att jag får ro att tänka, jag vill inte tänka. Så jag spelar massa musik, ser på film, ska snart duscha och då kommer jag att ha tid till att tänka. Det blir jobbigt.
Det är ofta så att jag skriver om saker som är jobbiga, i min tankebok (genast kom jag upp en rank på nördlistan) på datorn, men man skriver sällan som saker som är lätta just för att de är lätta, man behöver inte tänka på det som är lätt.
Jag funderar fortfarande om jag ska skriva den där boken, jag vill väldigt gärna göra det men jag vet inte hur jag ska börja historien. Det är konstigt, varje gång jag skriver novellen brukar det vara just början jag redan har klar, men det här är mer komplicerat och mer seriöst.
Det regnar.
Ända sen jag började på dagis har jag varit "en glad tjej". När jag nådde såhär 5års åldern fick jag och min bästa vän sitta vid det "speciella" bordet (det som var speciellt vara att det bara var två och kunde sitta där, typ själva vid maten "som en belöning") när vi skulle äta. Vi fick sitta där en endaste gång, haha, vi skrattade och hade så roligt (och "störde matron för de andra barnen, fy på er flickor!"), jag kommer verkligen ihåg hur kul vi hade!
När jag blev sur på dagis så fick jag (och många andra flickor) höra att jag inte skulle gråta för jag var ju alltid "en så glad liten tjej" (titta; jag fick till och med in ordet "liten").
Alltid har jag varit en så glad tjej, dagis, lågstadiet, och det försvann lite får min lärares bild av mig på mellanstadiet. Sen fanns den där igen. Jag har väl alltid varit en "glad tjej" och schysst tjej, men samtidigt en tjej som kan brusa upp och skrika. I 4an satte min lärare (som jag lärde mig att hata) tjejerna mellan killarna, vi skulle lugna ner dem, ni vet.
Jag blev placerad vid Joakim (en av de mer störiga killarna i klassen och min lärare hade fått höra från min 1-3an lärare att jag var en snäll tjej och det var ju hennes första intryck av mig så man kan ju inte klandra henne), jag och Joakim blev splittrade efter 2månader. Vi blev störningsmomenten, vi hade så jävla roligt, skrattade och skämtade hela tiden. Min lärares bild av mig som snäll söt och tyst förändrades radikalt. När jag senare skällde på henne för att hon gillade kollektiv bestraffning och när hon försvarade sitt favoritbarn; han hade tagit stryptag om mig för att jag hade sagt att jag hoppades att hans mamma slog honom.
Sen var det ju högstadiet och det känner jag att jag inte behöver kommentera. Jag hat-älskade högstadiet. Jag älskar det so-lektionerna i 7an men i 8an älskade jag dem för att jag hatade min lärare (vi bytte, 3olika på 3år) och för att jag fick ut min ilska. Mark hade också börjat i min klass, hatobjektet för mig och klassen. Han gav mig öknamnet Cruella de Vil (jag hade en svart slinga i mitt ljusa hår) och mobbade allt och alla för pengar, han var en av de första som gjorde mig så förbannad under en lektion att jag bara reste mig upp sen inget minne, sen fann jag mig själv stå bakom honom och alla tittade på i klassrummet och jag slog honom i bakhuvudet och hans panna slogs ner i bordet, sen gick jag bara och satte mig igen. Min lärare sa ingenting.
Ett tag var jag så jävla trött över att vara snäll, sen lösta jag en sak och efter det känner jag att jag är Hanna and that's it.
Lätt en av de sämsta inlägg ever, men nu bara blev det så.
!Hasta luego!/ Hanna
2 kommentarer:
Hej Hanna. Jag läste och jag tyckte inte det var dåligt. Du är duktig på att skriva.
Håller med Daniel!
Ha det bäst
Skicka en kommentar