1:a pris i överdrifts VM

Okej, såhär är det.
Jag är skitstressad, har mycket skolarbete. Men i och med att jag har varit sjuk så visste jag ju inte att allt ska vara klart till i morgon, nästan allt. Så jag har inte haft möjligheterna till att göra det. Tack tack, känns ju bra att man får veta något. Ska simma efter skolan på torsdag, men har en tuff dag innan relax på badhuset. Detta skrämmer mig något så grovt. Inte skolan eller simhallen utan att vara stressad, jag får ont i bröstet och det känns som om jag sakta sjunker utan att kunna göra motstånd, det är rätt obehagligt. Jag vill inte ta ut alla mina krafter på skitsaker. Nu säger jag inte att mitt so/no betyg är skitsaker (verkligen inte!) utan jag menar; när jag blir stressad så försvinner mitt tålamod, jag får ett extremt sockersug och ont i bröstet och magen. Jag oroar mig som en höna (!) över allt och tanken skenar iväg, what about mitt betyg, min framtid HELVETE!! ALLT KOMMER ATT GÅ ÅT SKOGEN!! FAN TA MIG HANNA!! Ungefär så. Och så kommer tanken: ta det lugnt. Blir inte utbränd i förtid.
Som sagt, jag är världsmästare i att överdriva.
Men jag kan stå där med facit i hand när jag blir sviken. Jag kan se att jag borde be den där kompisen att fara åt helvete och ändå inte göra det. Jag fattar det inte. Jag kan bli superstressad över att jag har glömt läxan men jag gör ingenting när en vän sviker, bara ser på och låtsas som ingenting.

Kommer, ska bara hämta choklad och spanskaboken.
Klippte mig idag, och när jag satt där i stolen så var det som att jag inte brydde mig om hur det blev. Jag känner mig så bekväm i mig själv att jag inte bryr mig lika mycket. På ett bra sätt. Visserligen är det så att jag fortfarande sminkar mig "fint" (enligt mig själv) och kollar vad jag tar på mig. Men det är inte på samma sätt, jag kan inte förklara det. Det känns bara som om jag har hittat mig själv. Det har delvis med UV att göra, eller till stor del kanske jag borde säga.
Det är konstig men underbart att en grupp människor kan få en annan att känna sig så välkommen, säker och behövd. I skolan är det lite annorlunda, där ska man som tjej bry sig lite extra om utseendet, om hur man för sig i klassrummet, mot lärarna etc. Jag har slutat bry mig. Det klassiska i högstadiet ( i alla fall på min skola) är att man inte ska vara sig själv, av någon anledning. Man ska säga att man är tjock, även fast man inte tycker det. Man ska klaga över killar, de andra tjejerna i skolan och att man är fet. Det är så löjligt, jag säger inte att jag inte snackar skit om folk. Men jag kan säga detta: Jag berättar inte andras hemligheter, det är jag benhård på. Jag säger inte att jag är tjock, för jag tycker inte att jag är det. Jag är inte jättesmal, men jag är inte fet. Jag är inte jättesnygg heller, men jag är inte ful. Jag är Hanna, om det nu gör någon förutom mig själv klarare.
Jag är trött på alla de där Bitch-snacken, alla dessa " jag är ful" och svaren i kör "nej gumman, det är du inte". Nu säger jag snart till dem; " ja, du är ful!". Snart kommer det, så bli inte sårade men jag pallar inte säga att ni inte är fula. Jag tycker att ni är skitsnygga, kan säga det flera gånger om. Men sluta säg att ni är fula, till slut säger ni det för att ni vill att folk ska säga att ni är snygga. Som en bekräftelse.
Bye for now, lads. / Hanna (you're gonna get a smack you are)