Everyone's at it - Lily Allen

You go to the doctor, you need pills for sleeping
Well if you can convince him, I guess that's not cheating
See your daughter's depressed we'll get her straight on the Prozac
But little do you know, she already takes crack..

Det är juni och jag har varit på S!esta, mitt rum är fortfarande inte klart och mitt liv är som en ursliten snuttefilt.
Använde uppskjutningspiller under S!esta (skjuter upp mensen) och nu är min pms lite värre.

Vi (jag, mamma o pappa) var i Malmö idag, på väg hem åkte vi till Ikea och kollade möbler (bokhylla/byrå o bordsskiva) till mitt rum, det gick sådär bra. Jag kräver att det inte ska vara så mycket vitt och pappa/mamma visar mig en vit byrå. Lite jobbigt, men jag vill inte lägga ut hela skiten här, ja det finns som sagt en gräns för mig för vad jag skriver här. Även fast det kanske inte är hela Sverige som läser min blogg så är det ändå en offentlig bekännelse-sida.
Vad jag därimot tänker skriva om idag är att jag och min pappa är som nämnt innan väldigt lika, när vi har en dispyt så vill du inte stå mellan oss, två ångvältar som kommer att köra över dig om du inte spelar på samma arena som oss gällande sättet att diskutera och avbryta. Ja, vi är jävligt bra på det, både jag och min pappa. Fast när vi gör det (avbryter) mot utomstående (som inte vet hur jag o pappa är när vi blir upprörda/ diskuterar) märker de inte det utan inser bara att de inte längre har kontroll över diskussionen och att jag/pappa är de som leder det hela nu och styr det så att vi vinner på det.

Jag älskar min pappa, mer än han någonsin kommer att få veta (om han inte läser min blogg, men det tvivlar jag på att han gör), jag älskar att vara lite som honom, men det gör samtidigt ont. Av många anledningar, en av dem är att jag tänker att jag kanske kommer sluta som honom eftersom vi är så lika. Jag vill inte komma dit, någonsin.
Det jag skulle vilja, när det gäller min familj, är att åka tillbaka 15år och se hur det var då.
Jag var två år och vi hade bott i Skåne i 4 år, min äldsta bror var 13 och näst äldsta var 8. Pappa jobbade och mamma med; 100% och vi åkte till Italien ibland.
Helt allvarligt talat, jag undrar hur min familj hade sett ut om jag inte hade fötts (låter ju som en fett peppande tanke, jag vet...), mamma, pappa och två söner.
Utan den här tjejen som växte upp och blev en vänsterbrud som inte riktigt faller helt inom ramen för en "vanlig tonårsbrud", hon blev lite jobbig, ifrågasatte massor och krävde svar.
Hon bråkade med lärare och hade samtidigt jävligt bra betyg, hon pluggade utan att plugga ihjäl sig och slutligen var hon ändå helt borta i skallen i en månad. Hon grät och skrek, gärna samtidigt, hon höll ett föredrag om Che Guevara och vågade inte riktigt säga ifrån när det gällde hennes vänner.
Jag undrar om mina föräldrar hade varit gladare utan mig (säger inte att jag vill dö/ rymma hemifrån, ingen läskig underton här.), alltså, om de hade varit lika gråhåriga eller vad man säger; typ "du gör mig gråhårig"..

Jag vet inte om det är någon som verkligen fattade vad jag skrev om i det här inlägget.
/H