The Cranberries- Zombie

Another head hangs lowly,
Child is slowly taken.
And the violence cause such silence;
Who are we mistaken?

But you see, it's not me,
It's not my family,
In your head, in your head,
They are fighting.

With their tanks and their bombs,
And their bombs and their guns,
In your head, in your head,
They are crying.

In your head, in your head,
Zombie, Zombie, Zombie.
What's in your head, in your head?
Zombie, Zombie, Zombie.

Another mother's breakin,
Heart is taken over.
When the violence causes silence,
We must be mistaken.
- The Cranberries - Zombie.

Jag hörde den här låten när jag var liten, någonstans, kanske hemma. För några år sedan hörde jag den på TV men såg inte vem som gjort den eller vad den hette. Nu vet jag. Detta är en låt som fyller mig med obehag samtidigt som mod, och ilska. Den sortens ilska som jag tycker är bra och nyttig.
Jag ryser så fort jag hör hennes röst. I refrängen känns det som om en storm har byggts upp inom en och vågorna kraschar till slut mot bergväggen. Jag vill gråta, skrika och slås. Gärna samtidigt. Det är en pepplåt och en gråtlåt. Och en galen skrivlåt.
Man andas snabbare, blodet rusar i kroppen...In your heeeeaaad!...

Det jag ber er om nu är endast att ni laddar ner den här låten (finns inte på tuben) och sitter tysta, utan annat som stör/pocka på er uppmärksamhet, och lyssnar. Ta ett djupt andetag, låt musiken bestämma tankarna och låt det ske. Bara den här låten, inget annat. Om du känner ett obehag, låt det komma. Vill du gråta, låt dig göra det. Var ensam och lyssna.
/ H