nobody knows it-

Igår var det en dag.
I skolan mådde jag bra, även fast folk konstant frågade mig om det stämde, att jag mådde bra alltså. Bara för att förtydliga det hela: Jag mår bra, även fast jag inte garvar åt allt, jag gillar bara inte när någon gör sig rolig på min bekostnad.
Så, andas in och ut... Släpp det.
Igår fick Corre ett extra ryck och filmade allt och alla hela tiden, dock inte Mr Lizard-man. Hon filmade våra rumpor/ben när vi gick och hon tvingade oss att säga "hej". Hon filmade när jag och hon sprang i trapporna upp till estorget. Hon klippte och hade sig. Resultaten av dessa videos kan ni se på tuben. Jag ska kanske ladda upp en video här. Tveksam. SillIsDown. Den andra videon kan ni hitta här.

Anyway, later that evening i went to my friend, Caroline. We watched "Kung Fu Panda", it was very funny! After that we just sat in her bed, talking. Vi pratade om döden, jag pratade om ett mail jag hade skickat och svaret jag hade fått. Det är jobbigt, att prata om döden menar jag. Men det är viktigt, tror jag.
Jag är inte rädd för att dö, men jag känner flera som är det. Ni som läser det här kanske tänker att jag är så pass ung så att jag inte borde tänka på döden. Ni kanske tror att jag är deprimerad och självdestruktiv. Att jag funderar på att ta livet av mig. Eller så förstår ni att så inte är fallet, jag finner bara inte någon anledning till att ämnet "döden" ska vara tabu.
Det finns ju självklart tillfällen då man bör undvika att prata om det, typ när man pratar med någon som håller på att dö eller med någon som nyss har förlorat någon.
Jag är inte rädd för döden för att jag inte tycker att den är enbart dålig. Det är ett slut, visst. Men det kan också vara en början. Jag ser inte livet som en rak linje som slutar med "döden", jag vet inte om det är för att jag har en slags bild av att det finns mer efter döden. Jag vet inte vad detta "mer" ska vara, ännu ett liv? Nangiala? Himmeln eller helvetet? Eller återfödsel.
Jag känner bara att det inte KAN vara slutet på allt, jag vill inte tänka att en människa bara kan "försvinna". Att allt som finns kvar bara är stoft och minnen. Jag tror inte på det, hade jag gjort det hade jag nog varit deprimerad och ganska självdestruktiv vid det här laget.
Döden har funnits runt mig ganska länge; folk som jag älskat har dött, har varit/är deprimerande, försökt ta sitt liv och jag har varit mitt ibland dem/det. Ingen människa mår bra av det, men det har inte skadat mig. Alltså vad jag menar är att jag hade själv kunnat bli deprimerad av att se sina nära må så pass dåligt. Jag har blivit ledsen, orolig och rädd. Men jag har inte låtit det "omvända mig", jag vet inte men jag antar att jag har sett det bra i det dåliga så att säga. jag har lyssnat, pratat, skrikit och gråtit, men inte blivit deprimerad. Jag kanske borde ha blivit det? Nu vet jag inte. Jag har väl en ganska stark inre mur, antagligen har den blivit starkare efter varje liten hemsk sak jag har fått veta, som man har hört.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här.
Ni kan ju läsa och begrunda. / H