"I cross my heart and hope to die"

A little poem about faeries.
Through the mosses bare,
They have planted thorn-trees
For plaesure here and there.
if any man so daring
as dig them up in spite,
he shall find their sharpest thorns
in his bed at night
- William Allingham

* * *
Jag jobbade idag. Jag gillar faktiskt mitt jobb, mer än vad jag egentligen vill erkänna. Alltså, vad som gör att jag gillar det är ju mestadels mina kolleger (kollegor?), men också att jag sitter i kassan. Å sånt.
Visst, jag gör fel ibland, glömmer att dra en påse, skriver fel kod så att vitkålen går som blomkål, frågar kunderna vad det är för grönsaker/frukter när jag inte har kollen och så, jag är inte direkt numero uno på kassan. No way! Men jag lär mig, jag är schysst mot kunderna och de flesta är schyssta tillbaka. Det finns ju alltid någon som tycker att allt man gör är skit på ett eller annat sätt och jag vill kanske hoppa över kassan och strypa dem men det skulle bli så jobbigt. Det är en stor kassa...
Trots muttrande gubbar och tanter som surar så gillar jag mitt jobb. För de är inte allt, det finns mer. Något som inte går att ta på. Jag blir mer självsäker, modig, ta-för-mig, öppen och jag tycker inte att det är helt fel.

Fatta hur mycket jag har utvecklats på ett år! Jag har träffat nya människor på olika ställen och med olika intressen, jag har inte ständigt gömt mig i ett hörn för att jag inte vågat börja snacka/presentera mig.
Jag vågar göra saker som jag inte vågat innan, jag har ett jobb (!) där folk dagligen pratar med mig och frågar mig saker, för ett år sedan skulle jag skrattat om någon hade sagt att jag skulle ha ett jobb nu.
Jag tyckte det var skitkul att skriva CV och springa runt och be att få prata med butiksansvarige.
Jag vågar prata inför helt nya människor i grupper (på redovisningar etc.) och ensam, min röst skakar inte lika mycket. Jag snackar/diskuterar på engelska i skolan, utan att pissa ner mig och vara rädd för att säga fel.
Jag har öppnat mig mer för personer jag redan kände, men nu är det djupare än innan. Jag är inte rädd för att bli kallad för "emo", jag klär mig som jag vill.
Jag pallar inte bry mig om vad dessa 8:or och nuvarande 9:or på min gamla skola tycker/säger om mig. Jag var annorlunda när jag gick där, jag är annorlunda från andra folk nu, på Nic, men inte på samma sätt. Det är ok att inte vara som alla andra på Nic. Det var inte "accepterat" på min gamla skola.
Jag vet till 100% att jag är omtyckt för den JAG ÄR inte för de jag ÄR MED, fler totalt utomstående (mer eller mindre okända) människor ger mig komplimanger/tycker om mig/ berömmer mig utan att egentligen känna mig. Det här med att jag ger ett bra intryck gjorde mig glad. Det där med handslaget fick mig att le.
-----
En del hatar mig, en del älskar mig. Så har det alltid varit, så kommer det alltid att vara. Man kan inte vara älskad av alla och det är inte heller något jag strävar efter.
En del hatar mig för att jag är smart, vänster, vet hur man manipulerar vissa typer av människor (typ lärare), jag är en bra analytiker, jag vet hur en del människor tänker, för att jag kan bli rasande på en mili-sekund, jag står upp för mina ideal, för att jag klagar, jag älskar Doctor Who och Merlin och för att jag pratar om det ofta, att jag har ett annat sätt att se på materialism än de flesta, för att jag ibland överdriver, ljuger, men samtidigt kan vara brutalt ärlig, skämtar om sådant vissa ser som tabu, etc.
Andra älskar mig just för dessa anledningar.
_________

Min pappa sa idag när vi pratade om min 37% frånvaro och att det bara var ett facking jefla engångs tillfälle; jag älskar dig så mycket Hanna...
Etc. det andra i den meningen är skitsamma, han älskar mig. That's what matters.
Jag tror inte att folk kan förstå hur mycket jag älskar och beundrar min pappa, han kan driva mig till vansinnets rand emellanåt och jag kan stå och skrik-diskutera med honom tills jag blir hes medans han är likadan. Men ibland kan han vara så jävla snäll och typ värsta : "Hanna-humör" kännaren, han snackar djupt med mig och hjälper mig, och säger till när han tror jag är på väg utför igen.
Vi är ganska lika, han och jag, och det gör mig glad. Han är den bästa pappan man kan ha, eller; den bästa pappan jag kunnat ha. Jag vill inte ha någon annan, någonsin.
/H