skip this chapter.

Hur ska man förklara för någon att man inte pallar mer?
Hur ska man förklara det på ett sätt så att personen förstår att det inte handlar om självmord utan att ha förlorat hoppet? Hur ska man förklara för en person så att den förstår och kan känna samma sak?
Jag känner mig så jävla tom, som om någon har tagit en glass-sked in i ryggen på mig och holkat ur mitt hjärta.
När någon frågar mig hur jag mår, hur läget är, svarar jag såklart att det är bra, eller helt ok.
Kom inte för nära mig, fråga mig inte det.
Det är väl en ren reflex att svara att man mår bra, för hur ofta tänker man efter när man får frågan hur man mår. Hur ofta svarar du att det är bra utan att ha känt efter?

Jag har lite svårt att förklara det här utan att lämna ut mig själv för mycket.
Jag orkar inte med skolan, ligga hemma hela dagen låter mer rimligt.
Det är svårt för dig som inte känner mig, svårare att förstå än för dem som känner mig som kanske inte heller förstår medans några kanske förstår precis.
Denna hat-älskade Jeanne d'Arc - stämpeln som följt mig en tid är nu borta. Tror jag. Det är inte meningen att ni inte ska förstå om ni inte gör det.

Jag känne inte igen mig själv längre, jag har tappat bort mig, jag har ingen personlighet. Jag fick höra att jag hade en stark personlighet, vad fan innebär det?
Kärlek är alltid ett mysterium för mig, jag har ännu inte löst koden, är detta att leva så är det jävligt illa. Allvarligt talat. Kan man ta en paus från livet?
/H

Shut your eyes and sing to me.

~~~~~~~~~~¨____¨~~~~~~~~~~