slutet i min värld.

genom dig ser jag ljuset.
Jag vill att du ser mig i ögonen, jag har svårt att fånga din blick. Varje gång våra blickar väl möts vänder du dig, bort från mig.
Du vänder ryggen åt allt jag vill ge dig, så oförlåtligt.
Jag tar dig tillbaka var eviga gång du ber mig, tyst ber du mig.
är det värt den smärta du orsakar? De få glädjestunderna i våra liv tillsammans, är de verkligen värda all smärta?

Jag sitter här och lyssnar på Lars jävla Winnerbäck, han som sjunger så att man bara vill gråta. Det är vackert, han gick i mina kusiners skola.
Mina kusiner, tanken på dem får mig ofrivilligt att tänka på Linköping och min mormor. Ibland tänker jag på henne, tankar som ofta slutar som blöta fläckar på kudden. Det gör ont när man försöker hålla allt sånt, alla känslor, tillbaka. Jag ger upp på sekunden.
Ibland tänker jag på hennes hus, hur hon alltid stod och vinkade (på trappan) mot vår bil när vi körde till henne eller när vi skulle köra hem. Det var hos henne som jag bröt mitt första ben i kroppen, hos henne som jag satt i den stickiga soffan och hos henne vi ALLTID spelade kort.
Det var hos henne som jag (med hennes hjälp) sydde min första minikudde till Jocke (mitt älsklings gosedjur), av mina rosa jeans.
Jag såg en älg i tallskogen när hon, jag och min kusin var ute och skulle leta svamp. Jag blev rädd och det blev mormor också.
Hon snarkade rätt högt och jag blev inlåst i hennes lilla sovrum (på dagen, jag var ensam därinne) för att dörren gick i baklås. Sen dess har jag aldrig gillat trånga utrymmen, hiss inräknat.
Jag är förtvivlad eftersom jag inte längre kommer ihåg hur hon luktade, hur det luktade hos henne. Det är jobbigt.
Ibland undrar jag om det har flyttat in någon annan i hennes hus, jag hoppas inte det. I så fall skulle jag hata dem, bara för att det var mormors hus.
Detta är lite jobbigt, jag vet att jag inte kommer att läsa detta inlägg efter att jag har publicerat det. Jag skiter rätt duktigt i vad ni tycker om detta. Min mormor var den tjockaste och mest kärleksfulla, jag älskade henne. Det kommer jag att få leva med, hon visste också att jag älskade henne. Det känns bra och nu mer än någonsin önskar jag att det finns något efter döden, något bra.
/ Hanna