från 17 till 13 och 25 på 10sek.

--
Snacka om att jag känner mig som den tonåring jag faktiskt är.
Ibland är det lätt att glömma att jag faktiskt är 17år, jag känner mig som 13 och sen kan jag likväl känna mig som 25.
Känner mig fett förorättad när jag frågar mamma om jag får låna hennes MC Solar skiva och hon svarar; "Ja, men den har inget fodral, jag hittar det inte..." och tittar menade på mig. Sen är bråket igång, fan vad jag är så trött på det här. Hennes Jack Johnsson skiva var också borta i typ en månad, hon skällde på mig, trodde att det var jag. För en vecka sen hittade jag hennes jävla skiva i hennes o pappas skiv-lådor. Kom igen för fan. Hon tittade på mig så mystiskt att man bara VET att hon ändå tror att jag har gömt den för henne.

Senare kan jag hänga med några vänner och ha psykologsnack och känna mig som 25+, sitta och diskutera framtiden och om man ska starta ett eget nattfik eller inte och om man ska ha tjejgrupper där och snacka sex och genus. Psykologi och sociologi på hemmaplan, sitter i köket med pappa och diskuterar olika ämnen i flera timmar, lösningar som leder till revolution eller förgörelse. Äh, fan. Det blev lite svårt att förklara det här.
Men ibland när jag umgås med folk så kan jag känna att saker de tycker är kul (och som massa andra 17åringar tycker är fedt) är inte lika fedt för mig. Det är inte så att jag känner mig för mer än dem det är bara att jag ofta kan se mig själv uppifrån (ni vet, "utanför sig själv") och tänka; "nej, det här är inte min grej". Alla dessa spel, jag kan inte reglerna, är inte intresserad längre av att kunna dem heller, jag spelar inte spelen, inte alla i alla fall. De sociala spelen är bara onödiga, varför kan man inte bara säga som det är?

Ska äta, men vi ses i machallens skugga, amen
/ H