Ett långt, viktigt inlägg om ett barn, Hanna.

Vi dödade barn på matan, i tanken alltså. Vi gjorde som Andreas i Centralskolan, "fett eller bebis"- Andreas.
Jag är en dålig människa, en väldigt dålig människa. Jag har inte jobbat ifatt i matten (lycka till när det är sisåhär 100tal och man inte fattar ett piss), jag har inte gjort klart min projektrapport och jag har inte berätta för Gisela att jag måste gå ut ur "Irlands-gruppen" och inte kan hänga med till Irland i sommar. Oh yes, jag vill.. lite. Men det är ebb i kassan så att säga och jag måste ha ett jobb = det blir väldigt lite tid för annat här i livet.

Jag har inte heller haft någon pratis med min mentor och Mr Atmos. Det bör jag ha ganska snart, jag vet. Men saken är den: jag vägrar att lägga mig! Han har gjort fel, och nu kommer allt sluta med att jag måååååste göra om allt igen och det är inte rätt! Per Hornwall (a.k.a min so-lärare i åttan) hade sagt: "eeeeee... Men allt är inte rättvist här i livet, Hanna. " Då hade jag ungefär gått skrikande fram till Per (som är typ en halvmeter längre än mig) och skrikit nåt i stil med:" Tro fan att det inte är det, ditt moderat-svin!" och slängt igen dörren efter mig och muttrat ngt otrevligt till Mike som hade garvat...
Men så kan jag inte göra nu, nu går man i ettan på gymnasiet och jag bör sköta det på ett mer "smart" sätt än att skrika och slå i dörrar. Även fast det är det jag helst vill. Men det kommer jag inte att vinna på och detta "strategiska" tänkande har jag fått från pappa, tack gode Che.

Alltså, jag är väl ganska annorlunda. Nej, jag syftar inte på att jag säger repliker från parodier eller säger vad jag tänker eller stå upp för vad jag tror på (ja, en del tycker att det är väldigt konstigt).
Det är mer det faktum att jag helt automatiskt nästan alltid analyserar min omgivning.
Ja, jag analyserar mina vänners agerande (bli inte rädd för mig nu) och jag kan sitta på knutpunkten och studera människor som kommer och går, vad tror jag att de ska ngnstans och hur de är som personer, vad de tycker etc.
Jag har vetat vad feminism är sedan jag var ca 6år och pratade om politik (ang. USA och deras krig) när vi skulle ha tyst minut för "de två tornens fall", elfte september...
Jag sa till min lärare att jag inte förstod varför vi skulle ha tyst minut när vi inte hade det när USA gick in i x land och dödade hundra tusen på två dagar. Jag fick en utskällning till svar och mina klasskamrater undrade varför jag inte tyckte så jävla syyyyyynd om USA. Jag sa att jag tyckte att det var sjukt att man behandlade USA som världens bästa nation och att allt hot mot den skulle betraktas som terroristdåd och liknande.
Ja, jag kommer ihåg det så jävla bra. Just den där dagen.

Senare sa jag åt en överklasskille i min klass (jag gick nog i femman då) att jag hoppades att hans mamma slog honom bara för att han hade puttat ett bord på min tjejkompis. Han gick till läraren och jag fick skäll. Jag var en mycket olydig flicka tyckte hon. Jag var en rebell kan jag säga nu.

Jag fattade inte heller varför jag och tre tjejkompisar fick skit för att vi kommit tio minuter sent (också i femman, samma lärare) bara för att vi hjälpte en av oss att komma loss från ett omkullfallet träd. Vi skulle skriva en "jag skall aldrig komma sent igen"-lapp i skrivstil, jag vägrade. Men då blev det kollektiv bestraffning om jag inte skrev. Så jag gjorde det eftersom jag inte ville låta det gå ut över mina vänner...
Jag har alltid haft problem med den läraren och min parallellklass' lärare (mellanstadiet, samma lärare i tre jävla år). Vi har bråkat mycket, hon och jag.
Men på varje utvecklingssamtal fjäskade hon för mina föräldrar, som visste vad hon gjorde och tyckte inte om henne mer än mig.

Jag har problem med hycklare, det är väl därför jag aldrig kan förmå mig att vara trevlig när vi möts, min gamla lärare och jag. På högstadiet kom hon och sk "hälsade på" oss ibland (låg-, mellan- och högstadiet ligger bredvid varandra) och jag var aldrig trevlig, inte direkt otrevlig. Bara ingenting.
Mina rektorer har jag också haft svårt för (överklasskvinnor som bara vill ha profit och konstant lydande är inte mina "homies" direkt) och det blev speciellt jobbigt för min senaste på skolavslutningen. Hon kramade mina klasskamrater men jag ville inte krama henne, varför ska jag låtsas (som en del i min klass i nian) att vi är vänner eller har kommit bra överens eller att jag gillar henne? Hon gillar ju inte mig, hon är bara en hycklare. Det resulterade i att hon kom fram till mig men eftersom jag fortfarande satt på bordet och inte gjorde ansatts till att vilja vara mer nära henne än vad jag var så lät hon bli att krama mig. Jag sa inget elakt, men jag tänkte inte låtsas.
Jag är trött på att låtsas. Det var jag då också, har alltid varit det.
/H